Herre, som så illa utrustat vårt fattige land, och dessutom genom missväxt gjor det omöjligt för fosterjorden att nära alla sina barn; eller ock tager man sin tillflykt till det ännu beqvämare sättet att förklara utvandrarne drifna af oförnöjdhet och njutningslusta eller, ännu värre, af brist på fosterlandskärlek. Sedan detta mödosamma arbete efter några veckor är öfverståndet, sjunker man tillbaka i sitt gamla dolce far nientep, lemnande utvandringsfrågan att reda sig bäst hon gitter. Men medan -gräset gror, dör kon, säger ordspråket; och medan de sakförståndige slumra, vänder den ena skaran efter den andra ryggen åt fosterlandet. Man slumrar lugnt måhända i den tron, att det ndast är lösdrifvande äfventyrare utan känsla hvarken för fädernesland, ekonomiskt oberoende eller huslig sällhet, hvilka anträda den långväga färden öfver Oceanen, och tröstar sig dermed, att förlusten af några tusen dylika individer bör vara måttlig. Måhända har man äfven, i likhet med en insändare i Posttidningen för den 22 sistl. Juli, fattat den föreställningen att emigrationen till Ameka är förenad med så stora kostnader, att högst få arbetare mäkta bestrida dem. För att i sin ringa mån belysa hit hörande förhållanden ifrån en icke tillräckligt uppmärksammad sida, anhåller förf. att få anföra sin under en resa nu förflutne sommar gjorda erfarenhet i denna fråga. Nämnda resa gällde en trakt, i hvilken bergsbruk dritves, der befolkningen haft sin ordentliga bergning och derifrån endast en eller annan utvandrare begifvit sig af. Men vid nyssnämnde besök hade utvandringslusten likt en smittosam feber: gripit hela befolkningen; som icke talade om annat och icke syntes tänka på något annat än Amerika. Förundrad öfver ett dylikt tillstånd hos en befolkning, som just varit utmärkt för sin förnöjsamhet, blef det näturligtvis en uppgift för förf. att efterforska orsaken dertill. Denna uppgafs i allmänhet vara det knappa uppehället, men icke ensamt detta. En särdeles duglig oci nykter arbetare yttrale, att han hade arbetat allt hvad, han förmått under de 15 år han varit gift, men ännu icke kunnat skaffa sig en ny helgdagsrock. Hemkommen från ett strängt arbete för att vederqvicka sig med mat och dryck, blef födan vanligtvis sill och bröd, och hvad, tillade han, tror ni sådan kost kan gifva för krafter? Men dessutom vore det en annan sak, vida svårare att fördraga än det knappa uppehället, fastän detta tycktes bli allt knappare för hvarje år, den nemligen, att herrarne inte sätta mer värde på en stackars arbetare än en hund som de sparka för sin fot, såsom orden föllo. Det kännes tungt, hette det vidare, att bli bemött på detta sätt, då man bjuder till att redligt och sträfsamt uppfylla sina pligter. Herrarne tycka väl, att de kunna undvara de simple arbe-. tarne, men vi få väl se hur det går, om dessa bege sig till Amerika. Der lärer då arbetaren vara hållen som menniska, och det säger jag, att vore jag inte tvungen att stanna qvar här för hastru och barn, så skulle jag genast resa. Arbetarne vid ifrågavarande stora bergsbruk äro mycket olika aflönade, och då den nyssnämnde hörde till dei detta afseende sämst lottade, var det att hoppas, det de egentlige bergverksarbetarne, som verkligen äro väl aflönade, icke skulle hysa samma tänkesätt. De klagade icke heller öfver uppehället, men de trodde sig, vara menniskor och önskade att såsom sådane behandlas både af sina förmän och staten; och då deras menskliga rättigheter mer eller mindre trampas under fötterna här hemma, föredrogo de utvandring till ett land, der de jemte ekonomiskt oberoende äfven kunde ernå socialt och borgerligt erkännande. Det talades om att nära nog samtlige arbetarne vid de storartade grufvorna ämnade att nästa vår emigrera, För att undvika missförstånd, torde böra nämnas att besöket icke gällde Dannemora. Förf. blef icke så litet förvånad öfver dylika tänkesätt, der för 10 år sedan icke funnits en tanke på andra rättigheter än ett tillräckligt uppehälle. Med sådana fakta för ögonen måste man erkänna, att vår arbetarebefolkning på några få år med jättesteg gått framåt i medvetande om sitt menskliga värde och sin betydelse för samhället, och att den i samma mån uppställt allt större och större fordringar på erkännande från de enskildas och statens sida af detta värde, — fordringar hvilkas rättmätighet ingen lärer på allvar sätta ifråga. Under det denna förändring med rask fart försiggått hos arbetareklassen, torde det icke kunna nekas, att ganska många arbetsgifvare och deras förvaltare stannat qvar i de gamla föreställningarne om arbetaren, enligt hvilka det vore för denne likgiltigt, om han bemöttes humant eller med råhet och öfversitteri, men deremot för husbonden nödvändigt att alltid och på ett brutalt sätt visa sin herrskaremin, emedan det eljest ansågs omöjligt att få någon bugt på arbetarne. Huru ofta har icke det för arbetarnes menniskovärde kränkande förhållande inträffat, att egendomsegare byggt ståtliga palats åt sina kreatur, men inhyser sina arbetare i kyffen, der en hel familj kanske får nöja sig med mindre kubikutrymme, än som belöper sig på hvar och en af de ståtliga araberna i stallet, Vid sådana, ännu i dag icke ovanliga förhållanden, stå arbetsgifvare och arbetstagare emot hvarandra som två fiendtliga makter, de der söka aftvinga hvarandra så fördelaktiga vilkor som möjligt. Så länge frågan endast gäller ekonomiska fördelar, framkallas inga anmärkningsvärda rubbningar af denna spänning. Men en annan tid kommer; nya vilkor uppställas å ena sidan, hvilka från den andra antingen icke förstås eller föralktas och den vanliga följden inträffar, att fordringarne tillväxa mycket hastigare derföre att de från början ej blifva tillgodosedda. Kan och bör den hufvudsakligaste anledningen till emigrationen sökas i ofvan antydda förhållanden, så torde deraf följa att denna måste rekrytera sig till största delen ur arbetsklassens leder. Fråga uppstår då först och främst, huruvida arbetarnes ekonomiska ställning möjliggör en så lång resa som till Amerika, Den förut nämnde ins. i Posttidningen tyckes betvifja det, enär han påstår, att det skulle fordras 1000 å 1500 rdr för att begifva sig på den längvägg färden. Vore detta sannt, så skulle visserligen anska få arbetare kunna utvandra. Nu är dock förhållandet, att en mängd bolag bildat sig i Amerika, hvilka bekosta arbetarnes öfverresa, mot vilkor att desse efter ankomsten aftiena kostnaden genom sitt arbete.