brådskade, förr än utrönt blifvit om Eckma gick ur riket och undandrog sig att ersätt ningen erlägga. Frih. Hamilton yttrade att den af hofrätte bestämda ersättningen var så högt tilltagen at Eckman, som var medellös, omöjligen kund anskaffa den, äfven om han det öfriga straff undergick. Nedsattes åter ersättningssumma så kunde han möjligen få assistens dertil i förra fallet erhöllo qvinnorna intet, isenar fallet något — hvarföre frih. Hamilton rö stade för ersättningens fastställande till hälf ten mot hvad i hofrättens utslag förekom Denna moyen, ansåg rådet visserligen tjen lig; men befarade att den skulle af illvillig personer rubriceras såsom otillbörlig välvilj mot Eckman, och i alla händelser skulle er sättningens utbetalande af kronans mede blifva klandradt, huru stort medlidande fö dalqvinnorna allmänheten än hyste. Plura liteten var vidare derom ense, att Eckmai icke mera skulle bekläda domareembetet men härvid erinrade tvenne riksråd, att ha egentligen intet sådant embete innehaft, t han hade af egen tilltagsenhet gripit sig til att ransaka i trolldomsmålet. — Länsma Tillberg, som medverkat till qvinnornas pi nande, dömdes att undergå 1 dagars fän gelse vid vatten och bröd samt gifva den 200 daler silfvermynt i ersättning, Ett riks råd dömde honom tillika från tjensten, ocI ett annat att han väl skulle undergå vatten och brödstraffet, men derefter såsom länsma: förflyttas till annan ort, der hans förseels okänd var och der han således vid respekter kunde bibehållas. Kronofogden frikändes och likaså nämnden, den senare derföre, att a handlingarne ej inhemtats att nämnden hade blandat sig i saken. Huruvida Eckman underkastade sig utslaget eller begagnade sig af lejden och begaf sig ur riket, upplyses icke i någon af de många handlingar, som vi för denna skildring anlitat. Att Eckman Rd icke wid må tiga gynnare och att hans a förfarande möt dälqvinsorra urskktadet ar inflytelsoriks personer, derom vittnar en ganska karakteristisk åtgärd. Då Eckman, utan tingsrätten: samtycke, aflägsnade sig från ransakninger rörande dalqvinnornas misshandlande, bega han sig ej på flykten, utan återvände til hufvudstaden, der han förut antagits till vice notarie i banken, genast (den 24 Novembei 1760) anställdes såsom kanslist i rikets ständers bankodeputation (motsvarande bankoutskottet) — en befattning, som påtagliger icke, tilldelats honom, om hans förfarande uti Österdalarne ogillats. Emellertid nödgades han efter fyra månaders rg ed hos bankodeputationen begifva sig på flykten til Nor e, dertill tvingad af-den vändning som rekonventionsmålet mot honom antog i hofrätten. Men i bankodeputationens protokoll för den 19 Juni 1762 — det nästsista under riksdagen — omnämnes huruledes, då det nu ålåg deputationen bestämma protokollsförarnes arvoden, det i första rummet borde öfvervägas hvad vice notarien Eckman skulle undfå. . Dervid förekom visserligen, att han för emellankommande omständigheter icke kunnat fullfölja hvad han åtagit sig; men då deputationen rönt särdeles stora prof ej mindre på hans skicklighet, än äfven på hans arbetsamhet under de fyra månader vid rikslagens början, som han deputationen tillhandagått i de mål som derstädes kunnat förefalla, så ansågs han förtjent att oc kommas ; med 900 daler kopparmynt; dock, när han såsom extra-ordinarie gjort banken sod nytta och nu komme att från banken skiljas, alltså och då ingen pension kunde erhållas, emedan han ej på bankens stat var uppförd — skulle en hedersgåfva honom tilllelas, helst han användt sin ungdom och ;gendom för att göra sig skicklig till publika sysslor, men sådant oaktadt råkat i en bekant Nlägenhet och olycka, hvarifrån upprättelse för sonöm synes blifva nog långsam — thy hemtälldes, om ej Eckman borde hugnas med n undsättning af 12,000 daler kopparmynt; wvilka dock i räkningarne icke annorlunda föras skulle, än till ett visst angeläget behof fter deputationens förordnande, under bankoekreterarens disposition. (Forts. följer.) öksskatisnntkiriinsktentsnäntnininistnintemsnninn