nas äfven derföre att hofrätten förständiga honom att i hofrätten taga del af de vidlyftiga ransakningshandlingarne, hvilka icke till honom kunde utlemnas, och vore det måhända äfven anstötligt om i hofrättens förmak den mindre välklädde stadsvakten fick tillstädesvara.Hvad sålunda blifvit hemstäldt bifölls af K. Maj:t i bref den 8 Oktober 1761. Den egentliga skriftvexlingen i hofrätten har icke kunnat anträffas, icke heller konceptutslaget, emedan dessa handlingar trolien blifvit förstörda. Men så mycket har ock genom Ungsnpiga handlingar kunnat inhemtas, att Svea hofrätt genom utslag den 29 Mars 1762 dömde Eckman att undergå tre veckors fängelse vid vatten och bröd samt i ersättning till de svårt misshandlade dalqvinnorna utbetala 17,700 daler kopparmynt. Emot detta utslag anförde såväl Eckman som aktor och dalqvinnornas målsman besvär hos K. Maj:t. Den förstnämndes äro särdeles märkliga. — Först och främst erinrade han derom, att vid den mot honom anställda rättegången hade de af allmogen som begagnats till vakthållning då ransakningen med dalqvinnorna hölls, tillåtits vittna, ehuru just denna vaktbetjening hade misshandlat qvinnorna och således var icke blott jäfvig, utan äfven brottslig: dernäst anförde han, att sedan en del af dalqvinnorna bekänt att de verkligen a en förtrolig förbindelse med satan, och vidgått mötet på Korpbacken, samt alla qvinnorna genom deras närmaste anhörigas och vittnens berättelser om idkad trolldom och vidskepelse blifvit besvärade, så hade Eckman haft laglig anledning att med handklofvar fängsla qvinnorna i brist på fängelserum. Vidare påminde han derom, att mot de af honom förda ransakningsprotokollerna hadeicke något fel kunnat uppgifvas, och beträffande uppgiften om den svåra medfarten för hvilken dälqvinnorna skulle blifvit utsatta, så hade den ej med ojäfviga vittnen blifvit bevisad; ansågs den åter bevisad, så var den ej lagstridig, då så bindande omständigheter mot dem förekommit; behandlingen hade i allt fall icke blifvit svårare, än den som andra lika grofva brottslingar fingo undergå i Rosenkammaren; men om behandlingen varit svårare än lågen föreskref, så hade felet icke varit hans utan kronobetjeningens söm den exeqverat — o. 8. v. Han yrkade således att hofrättens utslag för såvidt det gällde honom måtte upphäfvas. g Advokatfiskal Risberg yrkade först, att enär Eckmån väl besvärat sig öfver utslaget, men hvarken deponerat ersättningsbeloppet eller derför ställt borgen, på sätt kongl. förordningen den 22 Nov. 1749 föreskref, så borde utslaget anses håfva vunnit laga kraft, och Eckman genast i häkte inmänas att der afbida K. M:ts utslag. Eckman häröfver hörd åberopade det för honom utfärdade lejdebrefvet, som tillförsäkrade honom att i fall han ej med slutliga utslaget åtnöjdes inom sex veckor efter dess meddelande åter ur riket sig begifva. Risbergs yrkande underkändes. Derefter utvecklade såväl aktor, som Risberg de skäl, på hvilka höfrättens utslag mot Eckman borde skärpas. Eckman borde straffås bade med vatten och bröd samt fängelse, och krönbetjeningen fällas till böter. Mot Eckmans antydan att han endast befallt det å qvihmorna skulle apbringas handklofvar, emedan fängelserum saknades, åberopades hans eget protokoll, hvari omnämndes hvilka af qvinnörna blifvit i handklofvarne upphängda på väggen i ändamål att till bekännelse förmås. Eckman försvarade sig i vidlyftiga skrifter och vidhöll alltjemt att faktiskt vore det qvinnorna föröfvat trolldom, hvilket de ock erkänt, ehuru de sedan uppmanats och låtit förmå sig att sådant återkalla... Han lade stor vigt derpå att. det olycksbringande trolldomsväsendet, som af allmogen i flera orter bedrefs, genom stränga bestraffningar utrotades. : Sedan. flera mycket hi skrifter mellan -parternavexlats och advokatfiskalen Grewesmölilen inkommit med sina slutpåståeuden, riktades äfven åtal mot den nämnd, som 1757 suttit i tingsrätten samt möt kronofogdeh P. G. Ekman och länsmannen Tillberg, som vid tingsrätten tjenstgjort, och sedan äfven dessa skriftligen sökt; törsvara sig, blef! hela den vidlyftiga akten till hofrättens ut-! Jåtande remitterad. Detta utlåtande varrörande hufvudsaken temligen kort; hofrätten ; äberopade hvad i utslaget anfördes. Men då , f 4 1 j säväl aktor som Risberg hade bland annat yrkat att Eckman skulle förklaras ovärdig att domarebefattning utöfva och Risberg beklagat att hofrätten förordnat honom att leda ransakningen med dalqvinvorna — så rann sig hofrätten förpligtad upplysa, att det förordnande som för Eckman hade utfärdats att såsom extra domarei Österdalarne tjenstgöra, rätteligen hade gått tillända innan ran! sakningen med dalqvidnorna började och att han ej begärt, ändå mindre nytt förordnande erhållit, hvadan det var en gro tilltagsenhet att med denna ransakning ändå taga befattning; fördenskulloch då han visat sig både så dumdristig och oskicklig :kunde det alls icke ifrågakomma att han någonsin mera erhölle domareförordnande af hofrätten. : : f f 1 1 1 f G 1 g i L I Andtligen den 23 Febr, 1763 var saken i b y S kb d b h 5 V det skick att med. föredragningen deraf hos deras, excellenser riksens råd kunde börjas. Men då i anseende till sakens vigt alla handlingarne måste uppläsas och dessa voro mycket vidlyftiga, så medtog uppläsningen, som af revisionssekreteraren Sosetarona verkställdes, flera dagar. . Andtligen: den 9 Mars kunde saken till definitivt atgörande företagas. Samtlige rik-p sens råd voso deri ense att Eckman, som-pål? ett. oförsvarligt, oförståndigt och vårdslöst : sätt, förbållit sig, hvarigenom de ofta nämndelt dalqvimorna mångfaldigt lidande tillskyndats; a skulle.med 21 dagars fängelse vid vatten och! q bröd sitt. brott umgälla. bå I afseende på denversättning som Eckman I borde utbetala, så blefvo de flesta riksens råd n lerom ense, att han till samtlige dalqvinnornap skulle erlägga för deras lidanden 3900 daler silfvermynt; gällda deras kostnåder i rätte-!d sängen med: 2000 daler silfvermynt och vis! lare kronans förskjutne Kostnader för den sista ransakningen, samt slutligen till: enaflk Ivinnörna som svårmodig blifvit särskildt ut-)h vetala 100 daler siltvermynt i ersättning; men d fall Eckman skulle undandraga sig straffet sö senom att begagna lejden och: gå ur riket, samt.i fallej tillgångar hos honom funnos,!, utt gällda ersättningen, så hemställde riksens ti åd att K. M:t, på det att de arma qvin-)de iorna. ej måtte förlora all den ersättoing och n ipprättelse, som: blifvit dem tilldömd, ville ja YTA FA ISO PIA ap RAL IR TN SSNNE 1 RARE SYRA Re Meg