då JV MPS an Län 3 ämnet manar honom till skämt, ty allvar är visst icke bannlyst från ett förtroligt samtal. Och nu, min bäste Hilarius, slå vi oss ned för att causera. Ni säger att böckernas tid är förbi, och att ni at den orsaken börjat skrifvai Aftonbladet, ty ni fruktar att annars få ligga qvar å bokhandlarens disk tills ni flyttas till höarens. Ni påstår att publiken nu uppmuntrar endast afskrapslitteratur och dumt fromleri. Förlåt, min värde kollega, men deri har ni bestämdt orätt, och jag tror att ni till detta yttrande låtit förleda er af den moderna konservatismens grundlösa rop om de dåliga tiderna. Vi behöfva blott följas åt till närmaste bokhandel, för att ni skall komma på bättre tankar. Öm vi fråga expediten innanför disken hvilka författare som äro mest eftersökta, så svarar han oss med namn sådana som Laboulaye, Parker, Renan, Flammarion, Victor Hugo c. Det är den utländska afskrapslitteratur som försäljes i tusentals exemplar och lefver i många upplagor Låt oss vara rättvisa, bäste Hilarius! Låt oss erkänna att den stigande läslusten räcker till både för böcker och tidningar, ty det är en obestridlig sanning, att aldrig så många goda böcker blifvit lästa som just nu. Skilnaden mot förr är blott, att publiken icke längre nöjer sig med att läsa idyller, herdeoch kärleksqväden, dikter som lofprisa de stora menniskooffren på slagfälten,Zoch skalder som likt de fordna barderna blott stränga sin lyra för att sjunga om konungars bragder. Det är denna litteratur som vandrar till hökarboden, i sällskap med den förfärliga. massan af makulatur, som tillkommer af den nu så gängse tron, att hvar och en som lärt sig rättstafning också kan skrifva en bok. Man har kallat vår tid för jernvägstiden, och fastän det namnet gafs af dem som för-! akta vår tids sträfvanden, så passar det mycket väl äfven i god bemärkelse, ty folken da fram till sin utveckling. Med begärlighet gripa vi efter allt som Tan påskynda farten, men lemna efter oss allt tidsödande bagage. Derför lyckas blott de skriftställare som deltaga i den stora rörelsen framåt, under det att de som skrifva utanlEsyfte få stanna i hökarboden. En författare, som nu skall göra lycka, måste på ett eller annat sätt behandla vår tids stora frågor. Han måste kullslå några af de hinder, som resa sig i framåtskridandets väg; han måste arbeta på att störta de sekelgamla afgudar, som ännu vilja hålla folken i mörker och hindra menniskans naturligaste rättigheter att göra sig gällande. Om ni, min ärade Hilarius, känner i er själ en. brinnande längtan, att verka något till mensklighetens gagn och fromma; om ni känner ert hjerta klappa för frihet — frihet i allt! — så skrif med era ljungande framtidsidber i en bok, och ni skall sjelf få den erfarenheten att böckernas tid icke är förbi. Men om ni fortfarande tror att vår tids behof blott är att läsa tidningar, så hoppas jag dock att ni skall frångå ert påstående, att causeriet är en modesak, Icke har väl ni sjelf uppträdt som causör blott för att blifva på modet? Nej; Hilarius, det tror jag inte, ty ni, likaväl som jag, vet nog att causörerna ha en stor mission att uppfylla, och det är derför de nu för tiden växa upp som svampar i fukt: Causörerna äro redan så talrika, att de kuuna klassificeras, Om ni har tålamod att höra på, så skall jag försöka att skildra några at dem och deras missioner. Först ha vi den förgyllda causören, som skrifver ungefär så här: Vi äro lyckliga go vänner, outsägligt lyckliga! Regeringen är d, alla regeringar ärö goda. Vi ha allt vad vi behöfva, för att kunna lefva som oda och trogua undersåter, blott vi förstå tt vara nöjda med vår lott. Ingenting fattas i vår lycka. . Vi ha dagligt bröd, god och trogen öfverhet, god styrelse ete. varför skulle vi då inte jubla? Put lyckligare folk än vi finnes icke på jorden. i ha frihet... ja, en gränslös frihet!... Derför jubla vi. Lefve konungen! Ja ja, allmänt jubel! Med ett ord — den förgyllda causören är outsägligt lycklig, och i sin extas talar han om för det lyckliga. folket, att hans majestät ; sin nåd låtit folkets ombud kyssa sig på handen, och i nåder befallt nägra lyckliga andersåter att äta middag vid sitt bord etc. Hans stora mission är, att hos hvarje tänkande menniska väcka vämjelse för den afgud som kallas kungligheten, och att genom sitt förnedrande och osmakliga jubel ästadkomma just en motsatt verkan till hvad han önskar. Han är en frätmask, som förstör de imposanta emblemer på hvilka afguden hvilar, och när det lysandö eländet till sist ramlar, så begrafves den förgyllda causöten nodur spillrorna. Så ha vi den gråa causören, hvilken analler det som alla andra försvara och försvarar. det som alla andra anfalla, och tror. sig derigenom förtjena namn af att vara sjelfständig. Han ger sig min af att förakta popularitet, men det är just den han sträfvar sfter. Hans mission är att väcka publikens uppmärksamhet på att det finps två slag af ötvertygelse här i verlden, en som kommer från hjertat, och en annan som gripes ur luften och låter skrufva sig efter behag. Den hvita causören åker och vänder på ett mera oskyldigt sätt. Han lider brist på tankar, och derför gör han till sin uppgift att svarfva ord och fraser, så att det låter brax som det heter i den sköna Helena. Publiken säger om honom, att Man läser hans causerier med nöje; men när man hunnit slutet, så vet man icke hvad man har läst. Den hvita cansören är en litterär jonglön som så änge öfvat sig att leka me ord, att han ill sist tror sig vara blixtrande qvick, Hans mission är att visa oss ett varnande exempel, som bör afskräcka hvar. och en af de uppväxande syaämparae, att träda i hans fotspår. Till sist några ord om den röde eausören, ora sprider ut demokratiska ideer bland sina sure, ungefär på samma sätt som man lärj vara att läsa genom: att bjuda dem abedj form af pepparkakor. Jöa sådan causör är ill exempel Louis Jourda:t I tidningen Le vöcle. Ni fick göra hans bekantskap i onslagens Aftonblad, och fastän hans artikel ade fått plats som ledare,, så hör hat Lik) väl genom formen till causörernas familj. Tiln vevis för detta påstående vill jag framdraga, utt han kallade spaniorerna för fårskallar,, ch causörerna hafva patent på dylika, visarlioen icke sköna. men kraftiga och beteck