——LA—— — Misshandling. Man läser i Sköfd Tidning följande insända artikel, i hvilker insändaren påvisar flere drag af råhet, son numera hör till sällsyntheterna: : Då det väl bör vara pressens skyldighet att på peka öfversitteri, der sådant finnes, för att de må, som sig bör, underkastas allmänna opinionens domstol, så har man härmed velat föra eder upp: märksam på ett sorgligt förhållande vid bärva rande lägre elementarläroverk. Det rör lyckligt vis ej mera än en person, gymnastikläraren. De öfriga lärarne finnes ej skälig anledning att klandra, utan tvärtom förtjena de beröm för sin humanitet och ihärdighet i sitt ansvarsfulla och ansträngande kall. — Läraren nu i fråga är en löjtnant Söderpalm, som alltför groft tillämpat det från Upsala vidtberyktade Annerstedtska uppfostringssystomet. Under hans gymnastikoch exercisöfningar eger nemligen ett så barbariskt behandlingssätt rum, att det med skäl må uppväcka afsky och förakt. Dessa öfningar, afsedda att muntra sinnet och stärka kroppskrafterna, ha urartat till, hvad de alls icke böra vara: en förskräckelse för barnen. Bland andra nämnde lärares meriter må här i korthet nämnas, att han för några veckor sedan lösryckt ena örat på ett barn, så att läkare måste tillkallas för att fastsy detsamma och att han under innevarande vecka med en af de grofva gymnastiklinorna, i hvars ända en större jernkrok var fästad, slagit ett barn så, att det genast afsvimmade och sedermera under dagens lopp åter svimmade flere gånger. Läroverkets menniskovänlige rektor har, då detta nedskrifves, barnet ännu i sitt hus och läkarebjelp har flitigt anlitats. Slaget åstadkom ett djupt hål i hufvudet, och ännu är ej alldeles gifvet om ej barnets sinnesförmögenheter kunna komma att lida af den omenskliga agan. Ännu en bedrift må afsluta denna sorgliga uppsats. För någon tid sedan tilldelades ett af skolbarnen af samme lärare med en käpp, hvarå fanns en större knot, tvenne sår i hufvudet, hvilka hade till följd att barnet flera dagar fick intaga sängen. Sköfde Tidning tillägger: Redaktionen har för egen del ej något att tillägga till förestående — endast en sorglig bekräftelse på sanningsenligheten af det berättade. Må det lända den det vederbör till förbättring! Man må ej förtänka insändaren för det sagda. Barnen äro väl det dyrbaraste, försynen lemnat föräldrar att vårda. Om barnen sändas till en offentlig läroanstalt friska och sunda, och komma derifrån sönderslagna och lemästade, så må man ej förundra sig öfver att nägot göres för att söka afstyra ofoget.