Ye — För sista gången: Onda tungor. Såsom måhända en och annan bland våra läsare torde känna, har Onda tungor, haft bland annat den egendomliga effekten, att en hr Kalle,. som skrifver i tidningen Nya Dagligt Allehanda, i trenne s. k. Stockholmskrönikor surrat kring som en geting i en glasburk, under häftigt brummande om skandal,, stendensstycken, estetiskt samvete,, under små sorglustiga utfall mot litet hvar, tidningar som personer, och inblandandge af ett särdeles friskt förråd aktualiteter, af mer eller mindre tvifvelaktigt värde. K önikeförfattarens rasande efter ett visst rödt skynke: har emellertid haft till följd att han ganska allvarsamt törnat emot flerestädes och blifvit en smula tagen för hufvudet af ett par andra tidningar för sitt stridssätt. Vid dessa små redan gifna afbasningar och en eller annan sannolikt kommande (af D. Allehandas teaterreferent t. ex. 2) skulle vi nu med nöje låta saken bero, helst det lindrigast sagdt obetänksamma sätt, hvarpå pKalle uppfört sig, väl ändå i grunden ej varit så illa menadt som det ser ut; i fall icke Kalle under sitt sista stadium, der egen eftertanke eller andras goda råd förmått or pom att åtminstone försöka ett slags bevisning i sak, framkommit med en del påståenden, som visserligen för hvarje kännare i ämnet genast visa sig vara foster af hans upprörda tillstånd, men i alla fall angå ett par principfrågor, dem vi sätta högre än allt personligt käbbel och deraf härflytande obehag, och hvilka påståenden vi ej alldeles opåtaldt kunna låta stå för Kalles räkning, för att han ej må. tro, att hans estetiska visdom väckt vår vördnadsfulla bäpnpad och stoppat de Saduceer munnen till. Den illusionen skulle vi ändå unnat honom, om han fört sitt kram till torgs med något mindre anspråk på ofelbarhet; men nu — måste vi beröfva honom den. Naturligt is kan det ej falla oss in att trötta oss sjelfve ogh läsaren rhed en fullständig analys och vederläggning af hans små fantasier, lika litet som vi kunna nedlåta oss att besvara de kvuffar, på hvilka han äfven denna gång ej är alldeles njugg. An mindre tänka vi inlåta oss på några utredningar i frågan om skandal,, om värdet af Laubes arbete eller om dess återgitvande; allt saker som vi dels anse ej höra till ämnet, dels redan behandlat. Slutligen må vi på förhand förklara, om någon tycker att vi spilla krut på döda kråkor,, att han kanske har rätt; men en gång är ingen gång., och med mer än en gång orka vi sannerligen icke. Tillåt mig att, innan jag går vidare, göra en liten anmärkning (säger Kalle och vi begagna hans ord); den rör endast Kalles mer egendomliga än egentligt angenäma sätt att uppfatta allting i förhållande till eller såsom afsedt för hans person, en egendomlighet som ibland spelar honom stygga spratt. Så t. ex. hette det i vår granskning af Laubes verk, att man af yttrandena om skandalpressen på vissa håll synbarligen kännt sig temligen skarpt träffad, ett uttryck, som