med tenorens och basens, hvar i sin penr men såsom dramatiskt uttrycksmedel gör de sig synnerligen lyckligt gällande genom lik mycken smidighet som kraft. Kolorature bär i allsin konstmessighet pregeln af okonst lad känsloutgjutelse och framstår såsom tolk ning af en öfverströmmavde lyrisk stämning hvilket ensamt berättigar detta musiken blomsterspråk och gör det vältaligt. Å frasen, särdeles interjektionerna, gifves denläc kerhet, som är den italienska skolans egen. -domliga företräde; och såsom skådespelerska i hvilket hänseende signoran fullkomligt iakttager librettons naiva skaplynne, är hon, en ligt sin uppfattning af rollens betydelse, densamma trogen och värdig. Lif och färg gifvej hon åt hvarje voment af sitt uppträdande italienskans eld i förening med fransyskan: finess. Blott det ständiga chevroterandet är som sagdt, ett väsentligt fel och så mycke mera svarförklarligt som här med uppsåt göres nivgot, som, vore det svaghetssynd, ingen skulle; vilja ursäkta. Intonationen har under senare uppträdanden icke lemnat något att önska. Grefvens parti är den i lyriskt hänseende minst tacksamma bland operans hufvudroller. Signor Colon uppenbarar emellertid deri en Präktig röst; god teknik samt ett berömvärdt iakttagande af verldsmannens förnäma vårdslöshet i hållning och åtbörder, starkt erinrande om fransmannen, hvaremot stämman tyckes uppfostrad söder om Alperna, i sångens hemland. Signor Bentami (Elvino) är en konstnär med utan tvifvel rikhaltig, måhända lysande artistisk framtid. Då åtskil liga ojemnheter i föredraget blifvit afslipade, då sångaren fått i sin makt en tenor af säll spord skönhet, böjlighet, och kraft, och då skådespelaren vunnit förmåga att bättre än mu sker tillgodogöra sig ensynnerligen anslående apparition, torde äfven de mest ansedda och resursrika scener af honom kunna skörda väsentlig nytta. Tillsvidare lemnar han icke så litet att anmärka, särskildt mot intonationen, som i de enligt åhörarnes förmenande svåraste och farligaste momenter af kantian visserligen är ren och oklanderlig, men åter då det gäller enskilda tonånsättningar tillåter sig ett och annat alltför oförväcot ad libitam. I sådana ögonblick är en kapellmästare med signor Rosas aldrig vikande fyndighet och ackuratess ovärderlig. På styrande och verksanv allestädesnärvaro i och öfver det hela gifver denna framstående talang de vackraste prof, likasom den liffulla italienska strettan i de tempi han an gifver icke kan förfela att på det angenämaste ar.slå auditoriet. Kören har redan gjort betydande framsteg såväl i föredragets uttryckskraft som i allmänhet den dramatiska hållningen, och vi äro förvissade att den förmåga,som härvidlag öfvervakar, anordnar och vägleder, nog skall med tiden föra den lilla truppen framÄt till mer än hittills afgjorda segrar. Mindre i artistiskt hänseende tacksam förefaller den nuvarande representanten af Aminas moder, hvars uppträdande hittills tyckts eg-1 nadt att ingifva dottern en känsla, lifligare än respekten, men icke så angenäm. Med a aktning för säkerligen nitiska bemödanden å ena sidan, men ännu lifligare tro pål oötvervinneliga svårigheter å den andra, nödgas vi afråda från ytterligare försök att: ör den italienska tonkonsten vinna något ij lenna sujett, som nog i sin genre — men len är en helt annan — kan vara af icke inga värde. — Öfriga här tillfälligtvis i bi-1. ollerna framträdande svenska artister iakti; aga god hållning och prononciation. — se