men med en enkelhet fullkomligt skild frå armod, emedan uttrycket är rikt och drama tisk hållning aldrig saknas. På grund af si egen natur betecknar rollen äfven i dett hänseende hos artisten framsteg och utveck ling, då den karakteristiska frasen här ö hufvudsak, icke, såsom i Julias parti, kan tilenan. En redan ganska långt hunnen ny anseringskonst framträder här omisskännelig Man jemföre t. ex. de båda älskandes kort samtal i den första akten med den gripand inledningen till andra aktens erotiska duo. Hos hr Hafgren är det tillsvidare rösten skönhet och kraft som företrädesvis väcke uppmärksamhet och förhoppningar. Med si äktnordiska ljusa timbre lämpar sig de vackra stämman visserligen ej fullt väl at tolka ett parti så rikt på skugga som Eleazars men allestädes hvarest en ren melodi fram träder är instrumentets klarhet och skönhe af förträfflig effekt. Afven hr Hafgrens föredrag lifvas och eldas ju längre rollen fortgår; I första akten tyckes det ännu temliger kyligt, men andra aktens högtidliga inledningssång höjer stämningen märkligt och kraftscenerna i slutet af samma afdel.ing gifvas redan med sanning och värme. Glanspunkten i föredraget är likväl den stora arian, adagiot nemligen, som sjunges med innerlighet och behag, hvaremot stutsatsen vittnar om den ännu ej fullt bildade natursånaren: Hvad angår karakterens dramatiska återgifvande är. det korrekta ännu så länge esomoftast mål, icke, så som det bör vara och nog i en framtid äfven blifver, medel allenast. Det lifliga gör sig någon gång gällande på bekostnad af det imposanta, och den hållning, kardkteren fordrar, öfvergifves icke sällan mellan de ögonblick då artisten vet sig vara föremål för åhörarnes särskilda uppmärksamhet. -Uppgiften är emellertid kolossal och inför ett välvilligt publicum länder detta debutanten till fördel. Vi veta också att hr Hafgrens val ingalunda egt sin grund i öfverdrifven sjelfförtröstan. Man har velat pröfva huruvida hans stämma skulle kunna räcka till för en ansträngande hufvudroll i fem akter, och debutanten ville då hellre försöka sig i en gubbes, än i en älskares parti. Att profvet såsom lärospån är synnerligen lofvande behöfva vi ej säga. Rösten, ehuru icke kämpande på sitt rätta stridsfält, blifver aldrig utmattad, långt mindre öfvervunnen; det hela vittnar om redbear omsorg, och vissa scener, t. ex. köpslagandet i andra akten, äfven om rätt mycken intelligens och teknik. Hr Hafgrens engagement taga vi för alideles gifvet och tro att det för scenen som för sångaren kan bli i höggrad lyckosamt. Hr Willmans teckning af Broguis karakter är nu, såsom den alltid varit eit fullindadt konstverk, måhända det mest helgjutna den ovärderliga artisten framgifvit. Fr Torslows röst visar sig i Leopolds parti hafva vunnit i styrka. Öfrigai arbetet uppträdande artister förete de förtjenster och brister, hvarom vi redan ofta uttalat vårt omdöme. Vinkören i första akten gifves nu med mera färdighet och lif än förr på vår scen deri gjort sig gällande, hvadan detta nummers skönhet 1 fullare mått framstår och skördar lifligt bifall. rp en SR ANDLER AN