icke blott med Tegnårs egna skrifter, utan äfven med hela den hithörande litteraturen, och man är således vid genomläsningen af hans skrift befriad från det vanliga obehaget af grofva bockar och missuppfattningar, som annars nästan alltid utmärka utländvingars behandling af svenska ämnen. Hvad vi mot författaren ville anmärka, rör egentligen hans egen ståndpunkt i den religiösa frågan och hans deraf härflytande uppfattning af Tegners. Synbarligen tillhör han den skola, som med välment nit söker medla mellan de strängt rationalistiska och de supravaturalistiska och ortodoxa sterna, och han kommer genom denna nagot haltande ställning i trångmål, i synnerhet när han skall redogöra för den förra sidan af Tegners filosofiska och religiösa ideer. Ty, som bekånt, var den store alden under förra delen af sitt lif en ganska klar och följdriktig rationalist, såsom sådan drifvande protestantismens lifsprincip, den fria forskningens rätt, liksom å andra sidan frimedigt framhållande allt det krassa upplysningstidehvarfvets beskedliga förnufteri i de högsta frågorna. Det var först selan hans afmattningsperiod inträdt, hvilken utmynnade i vanvettets svarta haf, som han nte, ehuru tveksamt och 1 ett slags förtian, hylla de reaktionära åsigterna så i eligion som politik; ett sammanhang mellan ans tidigare lfsåskådning och dessa sistämnda ider låter sig dock ganska väl upp isa och har äfven af närvarande författare idagalagts. Författarens stil röjer alltigenom den trogne irjungen af den store mästaren, och hans ramställning får derigenom en flägt af Tegners mordentliga fantasirikedom och friskhet, astän tegnerismen stundom blir kanske väl tark. Öfversättningen synes öfverhufvud årdad ; några förbiseenden, t. ex. der s. 22 egnår citeras på tyska (!), hade lätt kunat rättas i korrekturet.