bergs romantiska skådespel är i öfrigt så bekant äfven hos oss, der det nu gifvits 20 gånger, att vi ej anse oss behöfva ingå på någon mer utförlig granskning af detsamma. Det är väl bekant, att det skrefs 1828, under en period som hvimlade af Preciosor, od. ä. bortrötvade barn, märkvärdiga återfinnanden o. dyl; och det blir derigenom ganska förklarligt, att Heiberg tagit intryck häraf, och att sålunda handlingen i hufvudpunkten, Elisabet Munks öden, ej är fullt tillfredsställande för nutidens dramatiska fordringar. Om vi härtill a en viss matthet i karakterernas individualisering och en öfverdrifven benägenhet för sångstyckens inflätande, ha vi ungefär yttrat allt som kan sägas till styckets nackdel. Den i öfrigt särdeles sinnrikt och fint genomarbetade intrigen, den poetiska doft, som hvilar öfver anläggningen, den förträffligt aivägda upplösningen, som på samma gång förherrligar Christian den fjerde, skingrar det mörker som hvilat öfver hufvudpersonen, Elisabet, och helt och klart afslutar handlingen, allt detta är lika kändt som höjdt c värt beröm, Ur nationel synpunkt var stycket ett stort framsteg, och det märkes än i dag, trots de fyratio ären som förflutit från dess tillkomst. Härtill bidrar visserligen kung. Christians folkliga gestalt, som under hela handlingen framskymtar, för att slutligen Kraftigt och väl-. beräknadt ingripa i densamma, men äfven hållningen i det hela och teckningen af bondfolket och dess orubbliga tro på elfvorna, som just utgör styckets grundtenia, bära en omisskännelig folklig prägel. I det afseendet! gör Elverhöi epok och har varit af stort inHytande på den senare danska och norska dramatiken. Just ett sådant stycke är det som vi hittlls saknat, och derför är det så temligen illa bestäldt just med det ur högre synpunkt nationella inom vår för öfrigt redan ganska utvecklade dramatik. Om utförandet kan nämnas, att det i allmänhet är värdadt och jemnt, ehuru vi, sanningen att säga, ej tyckt oss finna egentligt! intresse för stycket hos någon af de spelande. Vi medge också, att skådespelet ej eger några knalleffekter hvarken i enstaka scener eller figurer; men just denau väl beräknade jemnhet i teckningen hade, synes det oss) Hort förtjena en något kärlekst uppfattning än nu är fallet hos deltag: under erkännande af den ej fulli tillfredsställande individualiseringen, tro vi dock att myc ket kunnat göras at de flesta rolierna, hvill ket ej nu blifvit gjordt; e. detta sagdt,!; utan att vi derför vilja förklena en delakt-!: ningsvärda bemsdanden. Mot uppsättningen : kan med fog anmärkas, att den hållits. näi stan operamessigt, och att man sålunda lå1 tit förleda sig af de starka lockelser åt detta I Å f f håll som skådespelet onekligen innehåller, i stället att man snarare bort hålla på dess I egenskap af rent dramatiskt arbete, och Så) lunda t. ex. visa en dans, ej en fullständig ballett i sista akten 0. s. v. Om man tror, sig med dylika medel fästa åskådarnes intresse, frukta vi att man högligen bedrar sig. Mindre teatern har redan utvecklat myc ken verksamhet under sin korta tillvaro. Vi ha sålunda att omnärna fyra nya stycken, af hvilka dock åtminstone ett, Vårt tjenstei1 folk, torde böra igås med tystnadens väls C I 1 talighet, trots de ingalunda förkastliga be-! mödanden, som gjordes att från scenen bälla detta från början ohjelpliga och genom lokaliseringen ingalunda förbättrade machverk uppe. Åurores träskor visade sig, trots den t skenbara elegansen i fasonen, vara af alltför i klumpigt ämne för att länge kunna fästa h äskådarnes uppmärksamhet; hvaremot def nyare Balskorna äro så till form som värdeld betydligt öfverlägsna de förra. Allmänheten s har i detta stycke fått förnya bekantskapen 1 med en ganska behaglig och öfvad skådespe. ( derska, fru Boström, som jemte fröken Åberg n ger den lilla fyndiga och lekande handlingen C å ett särdeles angenämt och anslående sått. ;j Styckets författare, Octave Gastineau, är, så ; än vi veta, en ny bekantskap för vår puik, Det utan all fråga bästa stycket bland denna teaters hittills gilna öfversättningar utgöres dock af En ung förmyndarinna, komedi i 3 akter af Scribe och Duport, som i förgår visade sig för första gången. Det eger en särdeles underhållande och naturligtvissl ypperligt utspunnen handling, som bär hela ej FR af Scribes tekniska mästerskap och s ertill får lif genom väl och klart tecknade;h figurer samt uppbäres af n det bela genom-si gående sedlig syftning, utan att derför ned-s typgas af moralpredikningar. Komedin är dessutom väl lämpad för de krafter, som återre gifva den och gör derför ett öfverhutfvud särd eles tillfredsställande intryck på åskådaren. sc Samtliga medspelande visa sig till sin syn-vi nerliga fördel. Hr Ahlström (grefve Wirz-k burg) eger värme och mycken kraft, ehuruF han ej alltid spar den tillbörligt; hans spellu och uppfattning vittna om goda studier och m kärlek för ämnet — egenskaper, som ailtidm böra värderas, äfven om de icke hunnit föra d sin innehafvare till konstens höjder. Amalia n von Edelereuz har fått en god representant ip fröken Hammarstrand, som med älskvärdt!k allvar återger sitt parti; en något öfverdriflä ven stelhet torde böra en smula mildras,!ro ehuru vi medge att en del bör bibehållas så-så som karakteristisk. I hr Boström (Conrad) kl har Mindre teatern förvärfvat en tör äldrebi roller särdeles användbar skådespelare, afS bvars förmåga man redan i somras hade tilltr fälle att se aktningsvärda prof; och det ärrä visst att ban ej heller här skämmer sin sak. ns Fröken Clara Rylander, som i detta stycke ve haft sin debutroll ä Mindre teatern, intres-h serar lifligt genom sin ungdomliga friskbet!m och skalkaktiga naivetå, hvilka redan fättm god utbildning och, fortfarånde, rätt behandkl ade, lofva ganska mycket godt för fram-bi tiden. sk Det vårdade i uppsättning, kostymer m.m. i samtliga dessa stycken förtjenar lifligt er-sv kännande från allmänhetens sida, ett erkän-vå nande, som säkert skall ökas, när repertoigi cen snart, såsom vi hoppas, kommer att föps rete en större omvexling i afseende å urvalet, tr som hittills iuskränkt sig uteslutande tilljni franska stycken. al KENTOR sh SN De