nedsättande finnes deri lika litet, som i det dre formulärets bestämda lagfordran: afsäger du dig Djefvulen och alla hans gerningar. Har detta, som den gamla handboken innehåller, hos läsare af den ortodoxa skolan väckt ingen anstöt, utan tvärtom blifvit förordadt till återinförande; så kan det i hänseende till läran hafva ingen betänklighet, att, såsom nu sker, barnet genom faddrarne förbinder sig att älska Gud öfver allting och sin nästa såsom sig sjelf. Vi komma till den allravigtigaste frågan om det rätta och mest passande uttrycket för aflösningens meddelande vid skriftermålet, en fråga, som kanske föranledt hela förslaget om kyrkohandbokens omarbetning. Man vet att samvetsömma kristna tagit sig anstöt deraf, att nu gällande handbok har vid aflösningens afkunnande för många vilkor, nemligen: Ar denna din syndabekännelse uppriktig, din tro rättskaffens, din bättring allvarlig, så, ate., vilkor, om hvilkas redan skedda noggranna uppfyllelse den biktande omöjligt kan vara fullkomligt viss och i följd deraf, ej heller återupprättas af syndafö telsens tröst. Det är likväl klart att själasörjaren, som har för sig en hel menighet, hvars sinnesbeskaffenhet han ej känner, ej kan meddela en allmän aflösning utan vilkor. Han kan endast afkunna syndernas förlåtelse med de vilkor, som Guds eget uppenbarade ord bestämmer, som är en uppriktig bekännelse, tro och bättringsuppsåt. Ps. 32; D. Es. 55: 6. Marc. 1: 5. Åg. 3: 19. Så vida är det nu brukade formuläret till sin hufvudsyftning fullkomligen riktigt. Endast går det deruti för långt, att det synes föreskrifva måttet af den för hvarje nådesökande erforderliga tro och bättring. Detta måste vi nemligen lemna åt den högste domaren och hjerteransakaren allena. Ty Gud har ej sagt att han såsom vilkor för sin förlåtelse fordrar en fullkomlig tro och en fullkomlig bättring. Tvärtom är det väl den förekommande nåden, som skall uppmuntra oss till beggedera och låta oss framskrida från den ena fullkomlighetsgraden till den andra. Men förtroende till Guds nådelöften får dock ej uteblifva, ej heller föresats till bättring. För vår del skulle vi derföre hafva ingentiog mot den formel för aflösningen, som standet antagit: År denna eder syndabekännelse uppriktig, och begären I alltså med botfärdiga hjertan edra synders förlåtelse för Kristi skull, om man endast kan vara säker att med botfärdighet skola alla förstå icke blott ånger och tro, utan äfven uppsåt till bättring. Ty hos hvar och en, som framträder till Herrans bord, kan man väl förutsätta en önskan att blifva delaktig af syndaförlåtelse för Kristi skull, men icke så det fasta beslutet att öfvergifva synden och vandra i ett nytt och heligt lefverne. Emellertid erkänna vi villigt hela svårigheten att vid biktfrågans uppställning så välja ordalagen, att de ej leda till missförstånd eller missbruk. Det kan ej heller nekas, att såväl komiterade som högv. ståndet gjort sitt möjligaste för att i denna grannlaga fråga komma till en tillfredsställande lösning. Om de åter funnit det rätta, det tillhör nu kyrkomötet att bedöma, och vi tillägga endast den önskan, att mötets medlemmar vid en ny redaktion af kyrkohandboken måtte hafva till hufvudsyfte, icke, såsom dr Falk förordade, den blotta symbolicitetens upprätthållande, utan andaktslifvets förkofran genom sädana former, som befordra själarnes andliga tillväxt och fromma. F. d. riksdagsman.