J I skenet. Ett vidare bevis, huru mycket koI miten och ståndet varit älskare af liturgisk i NIA ME TJ den apostoliska tron at orden: de dödas uppståndelse till lekamens uppståndelse, återinförandet vid allmänna skriftermålet af frågformen i stället för den nu under vissa vilkor meddelade gemensamma aflösningen, samt ändtligen ånyo upptagandet i döpelseformuläret af den s. k. abrenuntiationen eller afsägelsen af djefvulen. Alla dessa förändringar, med undantag af den förstnämnda, blefvo dock af presteståndets majoritet visligt afböjda. Såsom skäl för detta afslag uppgaf ståndet den ganska riktiga grundsats, som komiten sjelf uttalat, men icke följt, att nemligen hvarje liturgisk förändring bör undvikas, som icke framkallas af ett allmännare insedt och erkändt behof. Emellertid omarbetade komiten på nådig befallning sitt förslag och återkom dermed vid 1856—1858 års riksdag, då presteståndets pastoralafdelning deröfver afgaf tvenne betänkanden, af hvilka, efter en vidlyftig diskussion i ståndet, det sista ändtligen blef presteståndets beslut, och således innehåller de tankar och åsigter i afseende på kyrkohandbokens nya redaktion, hvilka ståndet för sin del ansåg sig böra i underdånighet föreslå med tillkännagifvande, att i afseende på kapitlen 2, 4, 6, 7, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 besluten varit nästan enhälliga, att beträffande 3, 4 och 8 kap. meningarne varit mera delade, och att i afseende på 1 kap. meningsolikheten varit störst, hvadan ståndet i underdånighet tillstyrkte, att åtminstone 2, 4, 6, 7, 9—14 kap. måtte i nåder fastställas, öfverlemnande ståndet till K. M:ts pröfning, huruvida de öfriga kapitlen kunna till stadfästelse ifrågakomma. (Se 2 af Cleri Comitialis cirkulär för riksdagen 1856 —1858 äfvensom högv. ståndets protokoll för samma riksmöte 4:e och 6:e banden.) Dessa äro således de aktstycken i frågan, som jemte komiterades ånyo öfversedda förslag genom den kungliga skrifveisen blifvit tilldet nu församlade kyrkomötet öfverlemnade. Så besynnerligt det vore, om, sedan man i tjugu år beredt sig på en ny förbättrad redaktion af 1811 års kyrkohandbok och betydande arbeten både ntom och under riksdagarne, blifvit derpå nedlagda, man nu skulle underkänna hela förslaget och låta allt blifva vid det nuvarande; så angeläget är likväl, att hvarje del af förslaget sorgfälligt pröfvas och att intet förhastadt antagande eller förordande sker, allraminst af sådana delar, om hvilka inom sjelfva presteståndet varit olika meningar. Man bör besinna, att om det öfvervägande skälet till de föreslagna förändringarna t. ex. i fråga om allmänna gudstjensten, skriftermålet, döpelseoch vigselformulären, icke varit en allmännare opinion hos svenska folket, utan påtryckningen af en möjligen öfvergående rörelse och missuppfattning hos en del församlingar, hvilka yrkat atergång till 1693 års handbok, så skulle verkan af de i denna riktning tillvägabragta besluten alldeles ej blifva af kort vartighet, utan kanhända för åter ett halft århundrade binda den svenska församlingens gudstjenstlif och ordning. Bättre är då att göra de dissenterande församlingarne i Norrland eller annorstädes en partiel eftergift, i afseende på bruket af de gamla böckerna, än att påtvinga den svenska statskyrkan en liturgi och form för presterliga förrättningar, som ej mer öfverensstämmer med flertalets församlingarne religiösa begrepp och oding. För att nu ej för mycket ingå i enskiltheter, vilja vi endast fästa uppmärksamheten på några omständigheter i förslaget, som dels synas oss hafva vunnit för mycket bifall af det högvördiga ståndet, dels icke det afseende de förtjenat. Den första afser utvidgningen af altarliturgien före predikan genom församlingens icke blott söndagliga afsjungande af det s. k. kyrie, utan äfven vid högtidligare tillfällen, då det kanv värdigt utföras, af det stora lofvet (gloria major), en i åtskilliga protestantiska länder införd och äfven hos oss före 1811 någongång brukad grekisk-katolsk lofsång af antiariansk syftning. Men om man också hade mindre att anmärka mot det dogmatiska innehållet, som uppenbart upphöjer den ena af de gudomliga personerna i Treenigheten framför de öfriga, möter likväl för den högstämda sångens värdiga utförande i landets flesta kyrkor så stora svårigheter, att påbudet derom troligen på de flesta ställen komme att stå såsom en tom bokstaf. Mycket lämpligt deremot och såsom ett svar från församlingen fullkomligen värdigt sjunges nu, sedan från altaret uppstämts: ära vare Gud i höjden, al första versen af psalmen 24: allena Gud i himmelrik, hbvarmed, såvidt vi förnummit alla varit nöjda. I sammanhang härmed få vi anmärka det oliturgiska och tankdödande uti att samma text, öfver hvilken predikas, skall uppläsas både från altare och predikstol, hvilket, om det också före 1811 varit i bruk, visst ej bidrager till andaktens höjande, I allmänhet är det ett stort misstag, om man tror sig kunna upphjelpa gudstjensten och göra kyrkorna mera besökta genom att förlänga altartjensten, det vare gig genom flere antiphoniers afsjungande af församlingen eljer genom dubbia bibellektioner, då ett sådant gudstjenstens lifvande enligt protestantismens grundsatser fastmera endast kan ske genom en innerligare, kraftfullare och mer evangelisk ordets predikan, Vid nattvardsliturgien hade pastoralafdelningen på grund af erinringar från flere stift gjort det förslag, att det vid isynnerhet stora kommunioner af 3—500 personer för presten, men också för nattvardsgästerna tröttande och slutligen tanklösa upprepandet af den vanliga och långa distributionsformeln kunde och borde något förkortas dermed, att enligt bruket i den Evangeliskt-Lutherska församligens äldsta kyrkoordningar till hvarje nattvardsgäst sades vid meddelande af brödet endast: Jesu kristi lekamen för dig ut gifoen, och vid kalkens framräckande: Jesu kvisti blod för dig utgjutet, samt derefter till I hvarje aiaelnjng af nattvardsgäster, som lemI nar altarbord: a I som I nu hafoen anammat, bevare eder till : Jesy kristi lekamen och blod, eginnerligt lif. Men det är väl för mycket begärdt. af de prester och lekmän, som reresentera närvarande kyrkomöte, att de skulle ehjerta ett sådant hehaf. Tryggare skall det säkert synas de fleste att hvila vid det engång antagna och bevara åtminstone antiqviteter, är väl, att man ej åtnöj med den vaplisa inledningen till nattvardsmessan. utan velat jInassa mellan det hög