(Insändt.) Om förslaget till ed Dy kyrkohandbok. Ibland ämnen, som af Kongl M:t blitvit öfverlemnade till kyrkomötets behanding, är äfven frågan om revision eller Omirbetning af kyrkans år 1811 antagna och alltsedan gällande handbok. Det är bekant, huru frågan härom för omkring 20 år sedan först allvarligare väcktes genom vissa läsarepartier i Norroch Westerbotten, hvilka till K. M:t inkommo med underd. besvär öfver Je s. k. nyböckrenn, d. ä. kyrkans handbok, katekes och psalmbok, dem de ansågo ; vissa delar innehålla falsk lära och derföre böra snarligen omarbetas eller utbytas mot de äldre böckerna,. Dessa jemte anIra hithörande handlingar blefvo af K. Mit nåder remitterade till det vid 1850—1851 ärs riksdag församlade presteståndets utläande, som ock afgaf underdånigt svar, författadt, såsom man trodde, genom np. v. erkebiskopen Reuterdahl, i hvilket väl de antastade böckerna med goda I försvarades mot beskyllningen för falsk lära, men deremot icke fritogos från att hafva tagit några utryck aft den tidens förnuftighet (rationalisra), i hvilken de olyckligtvis blifvit fattade; hvarför det höga ståndet ej dröjde att i undordånighet tillstyrka en omarbeting af isynnerhet handbok och katekes. Presteståndet lefde då ännu, besynnerligt nog, i föreställningen, att om de endast kunde förneka tidehvarfvets odling, ställa sig med sina lärooch andaktsböcker pw den gammalt ortodoxa ståndpunkten och i allt tergå till den äldre typen, så skulle förtroendet hex de uppriktigt menande isarepartiet återvinnas och söndringen inom iyrkan efterrand upphöra. Man insåg dåicke, aft hvad som på det ena hållet eftergafs, för att vinna riden, det. skulle på andra hållet blott öka nisstroendet och oviljan, samt att man af ntetdera partiet hade att vänta Dägob intresse för statskyrkans upprätthållande, den man tvärtom ansåg såsom ett hinder för rörelsen. Lika välment, ehuru vi befara lika uktlöst i följden, torde visa sig ständets je mödande att vid bearbetning af bandboens 1 kap. om allmänna gudstjensten inaga i altarmessan åtskilliga äldre antiphoier och responsorier, för att framkalla från församlingens sida ett närmare och mera djekt deltarande i denna del af sndakten och tt sålunda göra gedstjensten i allmänhet nera besökt och lifvad. At den komitu, som för omarbetning ar kyrkohandbok och katekes amedelbart derpå Bodsattes, företogs först handissksförslagei, som ekt nog var kJ