ekrifning varit något, som nästan kunnat rubriceras såsom förbjuden frukt. Det trägna, stundom nästan forcerade arbetet har gjort det till en nödvändighet att inskränka sig till några korta, i anteckningsboken hastigt inslungade rader, hvilka sedan kunna gifva minnet några stödjepunkter, och häraf har alstrats en:viss obenägenhet och tröghet i brefskrifning — för att ej tala om det fysiska hinder, som ligger i de genom arbetet styinade och valkiga händerna. nder sådana förhållanden — finnes någon nog obillig att ej med välvilligt öfverseende mottaga min enkla skildring af vår Spetsbergs-färd? Såsom af mitt sista bref framgick, lemnade vi tidigt på morgonen den 20 Juli det vänliga Tromsöe och befunno oss snart utomskärs, endast omgifne af himmel och vatten. Så fortsattes färden rakt mot norr under de följande tvenne dagarne, allt under det att tecknen på vårt framskridande mot de rent arktiska trakterna såväl inom som utom fartyget blefvo allt tydligare. På fartyget började det ena efter det andra mera, så att säga, eleganta klädesplagget att försvinna; tjocka Islandströjor, sydvestar, sjöstöflor, lapp-pjexor, buldanskavajer 0. 8 v. uppenbarade sig i allt större antal, och den alltmer framstickande skäggbrodden vittnade om ett allmänt bortläggande af rakknifven. Utom fartyget visade hafsvattnets hastigt aftagande temperatur polarisens större närhet, och luften antog en temperatur, som gjorde en liten brasa i gunrums-kaminen ej alldeles öfverflödig. . Ingen må dock föreställa sig, att en sådan färd i Ishafvets södra del är ödslig och enformig; snarare tvärtom, åtminstone för den, som första gången gör en dylik resa. Väl har jag läst i en tysk naturskildrin; (förmodligen af någon herre, som ej varit nordligare än till Hamburg eller Libeck), att ingen enda seglare synes på de dystra vågorna, men oafsedt att polarhafvets smutsgröna böljor här undanträngas af Golfströmmen, hvars klarblåa vatten i skönhet nästan kan täfla med Genöversjöns och andra schweizersjöar, skådar man rundtomkring sig talrika seglare, dels gående mellan England och Archangel, dels norska 8. k. bankfiskare. Under de senaste åren har nemligen på bankarne mellan Norge och Beeren Island samt längs Spetsbergens vestkust börjat en ganska liflig fångst af en haj-art, kallad haakjering,, hvars lefver lemnar en ymnig tran, och ej sällan gifver mycket goda, stundom rentaf lysande resultater. En dylik bankfiskare, som låg alldeles i vår väg, besöktes, och en liten, nyss fångad haakjering på något mer än 4 alnars längd fördes ombord på Sofia — måhända för att en gång i uppstoppadt tillstånd få plats bredvid Malmska hvyalen. Apropos denna, tumlade talrika hvalkolosser om i vågorna och bidrogo jemte en mängd foglar att lifva den tafla, som ubredde sig för våra blickar. Isynnerhet ökades foglarnes antal i en nästan fabulös grad, då vi nalkades Beeren Island, första målet för vård färd. Det var den 22 Juli på aftonen, som vi bland döljande dimmor sågo dennna lilla ös branta fjell och gråa kullar framskymta, och frampå natten kastades ankaret vid dess södra strand. Allmän otålighet att komma i land! Snart förde äfven tvenne båtar flertalet af deltagarne i expeditionen i land, utrustade med allt som behöfdes för ungefär en veckas uppehåll derstädes, medan Sofia företog en färd randtom ön för bestämmande af dess form och läge samt för anställande af djuplodningar rundtomkring densamma. På stranden alldefes invid den i beskrifningen öfver 1864 års resa afbildade Borgmästareporten uppdrogos båtarne och förvandlades till tält, ett annat tält uppslogs för de magnetiska observationerna, en liten förfallen ryssstuga apterades till naturaliekabinett, drifved samlades till det provisoriska köket — — med ett ord, man inrättade sig allt på bästa sätt. Men framför allt kan man säga, att en förfärlig mordlust utvecklade sig. Ehuru midnatten redan var inne, började ett knallande och skjutande af alla krafter, af såväl skickliga som oskickliga skyttar, och framförallt voro de olyckliga borgmärstarne utsatta för de mördande hagelsvärmarne. Till lättrörda sinnens lugnande vill jag tillägga, att med detta namn ända sedan den gamle spetsbergsfararen Martens tider (d. v. 8. i nära 200 år) betecknats den stora gråmåsen, utmärkt genom sin gravitetiska hållning och sitt ärevördiga yttre framför den öfriga, mera plebejiska fogelskaran. Undersökningen af denna ös naturförhållanden var nu vår första uppgift. Det märkvärdiga förhållande eger nemligen rum, att ehuru Beeren Island varit kändi ända sedan slutet af 16:de århundradet (1596), och ehuru det Ngger midt emellan Nordkap och Spetsbergens sy ligaste spets och man sålunda borde kunna vänta, att detsamma för längesedan blifvit undersökt, så är detta så långt ifrån att vara verkliga förhållandet, att tvärtom endast flyktiga besök der blifvit gjorda. Orsakerna härtill äro många, framförallt den omständigheten, att då polarisen af strömmar hit plägar nedföras, så är denna ö vanligen omsluten af is på tider, då Spetsbergens vestkust allaredan är fullkomligt isfri. De tjocka dimmor, som här äro så allmänna, äfvensom bristen på dugliga hamnar göra äfven, att Spetsbergsfararne sky dessa ogästvänliga och på de flesta ställen otillgängliga klippstränder. Det är först genom det förr omtalade bankfisket, som denna ö på sista åren fått någon större betydelse, och den fiskrikedom (hufvudsakligen torsk), som man på allra sista tiden upptäckt här finneg, skall måhända i en framtid göra denna nu föraktade punkt än mera intressant och vigtig. . Af det redan sagda kan man lätt inse, att ön ej är gynnad af något synnerligen mildt klimat; tvärtom är den, jemförd med vestra Spetsbergen, att anse såsom vanlottad. Äfven vi fingo under vår vistelse härstädes smaka på ett sommarväder, som i Sverge snarast skulle kunna kallas höstrusk: kall blåst, tjock dimma och regn bidraga i sanning föga till att förgylla ett landskap, hvilket en af expeditionens medlemmar ganska träffande ansåg kunna karakteriseras af de tre orden: vatten, småsten och fåglar, — Hela ön utgöres nemligen af ett högland, här och der fåradt af smala dalar samt (isynnerhet i norra delen) öfversålladt af småsjöar, från hvilket lågland några högre fjellspetsar höja sig; den högsta af dessa (omkring 1200 fot) bär det betecknande namnet Mount Misery. Mot hafvet stupa klipporna nästan öfverallt odrätt ned, och under sitt vilda tummel mot deganma hafva vågorna under tidernas lopp utgräftt xottor och hvalfbågar eller bildat fristående, ur fatvet uppstickande pelare af egendomlig, besymOrts.) nerliga former. TERS RIE TDP Pe (Insändt.)