förklara, att biskopen måste vara pastor och att han endast borde betraktas såsom den främste af stiftets kyrkoherdar. Om denna åsigt är riktig och det tillika är sannt, att biskopens vigtigaste funktion är att vara ordförande i domkapitlet, så kan jag icke fatta nödvändigheten deraf, att dessa de respektive stiftens främste kyrkoherdar skola genom sin titel, som ursprungligen innebar något helt annat, men genom katolicismen fått sin nuvarande betydelse, samt genom sin storartade aflöniog och i sammanhang dermed pålagda pligt att föra stat och representera, förvandlas till ett slags protestantiska kyrkofurstar. Då det nu visat sig, att biskopar under åratal kunnat vara borta från sina stift, för att deltaga i politiska förhandlingar och bestyr och att stiftstyrelsen det oaktadt gått sin jemna, gilla gång med domprosten såsom ordförande; då kyrkomötet nyligen antagit ett förslag till förändring i domkapitlens sammansättning, som afser att i stiftstyrelsen inrymma flera personer med kyrklig erfarenhet; då de s. k. kyrkovisitationerna till stor del urartat till tomma formaliteter eller kalasanledningar och exemplet af en mängd församlingar vitsordar, att dessa visitationer utan all skada kunna uteblifva; då vidare kyrkomötet beslutit inför K. M:t uttala den önskan, att stadsförsamlingarne i Kalmar, Carlstad, Hernösand och Wisby måtte skiljas från biskopsstolarne och få egna kyrkoherdar, som under namn af domprostar skulle såsom sjelfskrifna ledamöter i vederbörande domkapitel ingå; och då det slutligen är bekant, att frågan om biskopsembetenas indragning flera gånger varit bragt å bane vid våra riksdagar samt att 1867 års riksdag just med anledning af dylika motioner, väckta af mig och andra motionärer, ingick till Kongl. M:t med underdånig skrifvelse, det täcktes K. M:t taga i öfvervägande, hvilken organisation numera må vara för svenska kyrkans styrelse mest ändamålsenlig; så vågar jag, som anser det värdigt kyrkomötet, såsom representerande en protestantisk kyrka i ett fattigt land, att taga ett initiativ i denna sak, vördsamt föreslå, att kyrkomötet måtte i underdånig skrifvelse till K. M:t uttala den åsigt, att biskopsembetena i riket efter nuvarande innehafvares afgång, böra successivt indragas och att i biskoparnes ställe domprostarne må bli ordförande i stiftsstyrelserna. Om remiss till vederbörligt utskott anhålles vördsamligen. Stockholm den 26 Sept. 1868.