prestexamen skulle afläggas inför det stifts styrelse, inom hvilket prestmannen sökte anställning. Om detta beslut blefve af riksdagen bifallet, skulle detsamma, enligt talarens tanke, ej ha minsta betydelse, om man nu beslöt, att den unge prestkandidaten kunde söka anställning inom hvilket stift han helst åstundade. Biskop Björck var af samma åsigt och betonade vigten deraf, att biskop och domkapitel sattes i tillfälle följa de unge män, som af dem skulle utsändas i kyrkans tjenst, i deras föregående verksamhet, ja han förordade till och med önskvärdheten deraf, att nämnda myndigheter redan vid läroverket kunde vaka öfver de blifvande adepterna samt meddela lem råd och anvisningar. Föröfrigt ansåg han de fördelar, som man förmenade skulle vinna af indigenatsrättens upphörande endast vara skenbara, då le skulle hos mången jang prostmän medföra ppningar, hvilka sefantasiförespeglingar och för dan så lätt svekos. Domprosten Strömberg kunde ej bifalla första momentet, och hade dertill två skäl, det ena församlingens, det andra den unge prestmannens eget bästa. Det innerliga förhållande, hvari presten från tidigare år kommit till folket i en viss ort, vore fanken vigtigt, ty olika lämpor fordrades för olika delar af landet. En mängd mindre väl lottade stift skulle också komma att lida af stor prestbrist, så att själavården skulle försum-mas. För presten sjelf skulle det icke heller vara så fördelaktigt, som man menade, att med de vanor han medfört från hembygden förflyttas till en fullkomligt främmande grund, der han måste stanna qvar, sedan han väl en gång der satt sin hand till plogen. Lika med de föregående tal. ansåg han föröfrigt det vara oundgängligen nödvändigt, att stiftstyrelserna sattes i tillfälle att förvärfva eå noggrann. kännedom som möjligt om de unga restmännens sedlighet, kunskaper och förmåga. omme indigenatsrätten att upphöra, och prestexamen sedermera i en framtid att försvinna, skulle stiftstyrelserna ej kunna vinna någon sådan kännedom. Biskop Flensburg ansåg, att det skulle fortfarande som nu blifva regel, att presterna i allmänhet inträdde i tjenstgöring uti de stift, som de tillhörde genom födseln, dertill manade af yttre och inre band, samt att endast undantagsvis det skulle komma i fråga att söka anställning i andra boka id af ännu yigtigare förbindelser och för! den, som kunde draga dem dit. Ett oundgängligt vilkor emellertid för idigenatsrättens upphörande vore, att prestexamen skulle afläggas inför det stifts domkapitel, inom hvilket anställning söktes. Ordalagen i utskottets betänkande vore i detta fall ej rätt klara, utan kunde gifva anledning till misstydning. D:r Euråen talade för bifall till utskottets hemställan, hufvudsakligen på den grund, att han ansåg borttagande af indigenatsrätten, som mera stödde sig på häfd än på kyrkolagarne, komma att medföra en jemnare fördelning af lärarekrafterna och blifva en välsignelse för många stift, erinrande, att det väl måste vara mindre svårt för dessa unga prestmän, som först inträdde i utöfning af sitt embete, att sätta sig in i åtskilliga nya förhållanden, än för de till mogen ålder komna prester, som efter en lång verksamhet i ett stift förflyttades till en alldeles ny verksamhet inom andra stift. Han önskade derföre, attindigenatsrättens måtte upphöra med det vilkor som biskop Flensburg fästat dervid. Biskop Gemberg erkände vigten af de skäl utskottet anfört och delade icke farhågorna för de menliga följderna af borttagandet utaf detta tvång. Han lade icke mycken vigt vid tvångslagar, så att dessa fingo undanskymma andra band, som föreskrefvos af en mängd yttre och inre förhållanden. Såsom regel skulle det i alla händelser qvarstå, att flertalet af de; prester, som sökte anställning, återvända till hembygden. Upphäfvandet af indigenatsrätten vore för öfrigt endast att lagfästa hvad som redan vore sedvana, ty K. M:t hade aldrig afslagit någon ung prestkandidats ansökan att få inträda i tjenstgöring i annat stift än der han vore född. Man sluppe härigenom . besväret, omgången och de kostnader, som åtföljde dylika ansökningar. Hr Nordström lemnade en längre historisk utredning af indigenatsrättens betydelse, visande att denna rätt icke hade någon absolut grund hvarken i presterskapets privilegier eller kyrkolagen; framhöll de stora svårigheter som mötte, för att bestämma hvilket stift en fins rätteligen tillhörde, då han kunde vara född i ett, uppfostrad i ett annat och genom den zation han tillhört vid universitetet möjligen äfven anses höra till ett tredje. Någon fara funnes ej för handen, då biRR och domkapitel genom prestexamen hade tillfälle pröfva den unge adepten, som dessutom vid sitt första inträde tjenstgöringen alltid stode under en äldre ordinarie prestmans ledning. Om ock en och annan drages att söka anställning, der han trodde oljekrukan lättare stå att finna, skulle dock alltid kärleken till födelsebygden blifva verksam under alla förhållanden. Talaren, som ansåg utskottet konseqvent hafva bedömt frågan, yrkade bifall till betänkandet. Grefve Hamilton instämde i den föregående talarens anförande, tillläggande ytterligare några anmärkningar, bland andra den, att förhållandet här blefve enahanda, som med andra embetsmän, hvilka lemnades frihet att välja sin lefnadsbana och egna sig åt en viss branche, inom hvilken de sedan voro bundna. Biskoparne Bring och Hultman, hrr Lönnberg och Torpadie talade äfven för bifall till utskottets betänkande i 1 momentet. Rådman Björek fästade uppmärksamheten på, att hela karakteren af ett stifts styrelse kunde vara sådan, att en prest derigenom funne sig uppmanad att söka anställning inom ett annat stift, der han ansåg sig bättre kunna verka. Han kundel. således hafva ganska behöriga grunder att söka! ordination inom ett annat stift än han tillhörde genom födseln. En talares påstående, att det vore af vigt för biskop och domkapitel att redan vid läroverket få hand om de blifvande adepterna, för att från tidigare år börja behandla dem, ansåg han vara mycket ensidigt, då man allra säkrast vunne målet genom att lemna friheten sitt behöriga utrymme. Indigenatsrätten, såsom den funnes i lagen, rörde för öfrigt icke tillsättande af prestembeten, som berodde af församlingen, konungen eller patron. Vidkommande det andra momentet och den regeb som man här sökte upprätthålla, så funnes let knappt någon prestman, som ej på ett eller! annat skäl hade ansökningsrätt till ett annat stift. Denna grundsats vore således så genomstucken och genomrutten, att det knappt var lönt att orda härom. Han tillade, att det icke var angenämt ! för mötets flesta medlemmar, att höra talas om församlingens fria kallelserätt, men dess större motståndet var, dess säkrare skulle väg beredas j( för en genomgripande reform, och yrkade bifall!1 till första momentet samt antagande af riksdagens förslag i andra momentet, eller att prestman skulle 4 medgitvas rättighet att utan hänsyn till det stift, han tillhörde söka prestsysslor öfver hela riket. Efter slutad diskussion godkändes första momentet med det af biskop Flensburg gjorda tilllägg, samt andra momentet efter votering med 32 röster mot 16. Minoriteten röstade för rådman Bjorcks hemställan. l Sättet för upptagande af främmande kristna trosbekännare i svenska kyrkan. Biskop Beckman bade i detta syfte föreslagit införandet i kyrkolagen af bestämmelser derom, att medlem af. främmande religionssamfund, som önskar öfvergå till svenska kyrkan, skall, sedan,