drottningens störtande) till mål. Det vidare är att afvakta, dock vilja vi slutligen ännu erinra derom, att vid spanska underrättelser det enligt regeln tillgår mycket spanskt och . att man icke nog kan vara på sin vakt mot öfverdrifter och falska uppgifter. Kyrkomötet. Förmiddagssammanträdet onsdagen den 23 September. Om bibelkommissionens förslag till öfversättning af Nya Testamentets skrifter. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Ri5bing påminte om de af mötets vördade ordförande vid mötets början uttalade ord om den gemensamma aktning, kärlek och förtroende, som borde vara rådande mellan mötets medlemmar. Tal. hade ansett och ansåge ännu dessa ord såsom väl värda att tagas i betraktande och följas, hvilket tal. trodde skulle lända mötets medlemmar till ömsesigig båtnad. Anledningen till dessa ord hade tal. hemtat derifrån, att han för sin del åtminstone icke varit till alla delar fullkomligt nöjd med det sätt, hvarpå diskussionen, med hänseende till ifrågavarande fordringar eller rättare sagdt önskningar, blifvit förd. Till tids vinnande ville tal undvika alla unde sökningar om texten och endast yttra sig om d föreliggande förslaget. I afseende på detta utt lade tal. den åsigten, att om mötet utan vida modifikation gillade den i första punkten framställda grundsats, skulle detta innebära ej: blott ett gillande af sjelfva grundsatsen utan äfven ett omdöme derom, att gruudsatsen blifvit följd. Detta l. vore emellertid så mycket mindre möjligt att afgöra, som de af de presterliga ledamöterna utta-: lade grundsatserna vore så allmänna, att de kunde ? tillämpas på helt olika sätt, såsom äfven sket hvadan man borde närmare bestämma dem, inna man kunde yttra sig, huruvida de i den före gande öfversättningen vore uppfyllda eller ej. Tal. ville framställa ett par anmärkningar, den ena rörande den grekiska texten, den andra ifråga om svenska språket. Först och frärost ville tal. anmärka, att meningen med en bibelöfversättning naturligtvis vore att få så tydligt som möjligt till ett avnat språk verflyttadt hvad de heliga skriftställarne framställt. ! Nu vore dock allom bekant; att ingenting funnes af deras egna händer upptecknadt, utan att det vil! nu ega är afskrifter, i hvilka helt naturligt må! ste förekomma en mängd olika läsarter, eller s. k.!1l s 1 1 Tvarianter. Ju äldre manuskripter man lyckades upptäcka, desto tillförlitligare borde vetenskapen kunna utforska den rätta ordalydelsen. Då det nu vore möjligt, att ännu flere och ännu äldre manuskripter än de hittills kända kunde upptäc-! kas, så vore det alldeles icke att tänka på, attS textkritiken någonsin blefve fullkommen eller af-slutad. Och så länge detta icke vore fallet måste t öfversättaren alltid taga hänsyn till de nya upp-! täckter, som på detta område blifvit gjorda. Denna !t framställning bade tal. gjort för att gendrifva kommissionens påstående, att hon icke annat än i an1 dra rummet borde inlåta sig på textkritiken, och z i allmänhet antaga den sg. k. textus receptus för (q god. Men cm nu en icke ringa del nya resultaterir kunde påvisas såsomen fr af textkritikens arf bete, sedan. textus receptus blef stadgad, och om2 öfversättarne icke toge dessa upptäckter ibetrak-P tande, så erhölles en svensk kyrkobibel, som i så ln måtto jiiknade den romerska versio vulgata, atti den blefve oberörd af den kritiska vetenskapenss resultater. Följden deraf blefve, att man icke ja finge, hvad man haft rätt att begära, den rena och s nakna sanningen, såvidt sådant för samtiden varit e möjligt. n Dermed ville tal. icke hafva sagt, att kommis-jti sionen, i strid mot instruktionen, borde antagav några vågsamma meningar in filologicis.. Men så-u som vågsamma meningar, borde icke heller kom-n missionen antaga allt möjligt, utan väga skälen för vi och emot ett bibelställes större eller mindre santi nvingsenlighet, och antaga det om skälen för dessu sanning befunnes öfvervägande. Ty man bortie ti Sj E d d fi m härvidlag icke släppa ur minnet, att ingen fullkomlig säkerhet kunde ernås, då inga böcker funnes skrifpa af författarne sjelfva. . Man hade visserligen sagt, att ställen som för församlingen blifvit kära, borde bibehållas, äfven om deras äkthet vore tvifvelaktig, och vidtagit den utvägen att med klammer och dylika tecken utmärka deras oökthbet. Den stora allmänheten, allmogen, förstode dock intet af hvad alla dessa mer n eller mindre underliga tecken månde betyda, utan antoge belt naturligt på god tro, att allt som står i bibeln är Guds ord, om ock aldrig så många tecken antydde det eller det ställets odisputabla falskhet. Nu kunde man visserligen vidtaga den utvägen, att med tydliga ord upplysa derom, att jss det som på detta sätt blifvit utmärkt vore falskt; si men om man på detta sätt lyckats öfvertyga aill-le mänheten, att en del af det som funnes i bibeln ti vore falskt, hvar skulle då gränsen sättas för det fö misstroende, som, sålunda väckt, möjligen kunde gå längre än önskligt vore. st Hvad anginge svenska språket i proföfversätt-e ningen, så vore tal. fullkomligt ense med koml vi missionen i afseende på de af densamma uppgifna k grundsatserna, men icke så i afseende på deras uf tillämpning. Tal. vore således ense med kommis-p! sionen derom, att öfversättningen icke borde be-fö drifvas på det sätt, att språket bletve fullkomligt bt modernt; ty skulle denna grundsats följas blefve et man nödsakad att ganska ofta göra nya öfversätt-så ningar, enär språket icke vore fullkomligt d samma i dag som efter tio år. Men i tillämpninnå gen af denna grundsats skildes åsigterna. Tal.an-lo såge nemligen alldeles nödvändigt, att allt sådant De skulle uteslutas, som ej förstodes af alla, och er-m sättas med nya allom begripliga ord. Sålunda hade ht kommissionen icke förfarit. Så t. ex. hette det ip! berättelsen om Stefanus: då undersatte de falska vc vittnen. Tal. vore för sin del öfvertygad att ganat ska få förstode meningen af ordet undersatte. Ipi berättelsen om gårdsfogden het:e det: Görer eder di vänner af den orätta mammon. Hvad detta afd betydde kunde visserligen förstås af dem som stuj uI derat gramatikan, men icke af de andra. si, Af dessa skäl kunde tal. icke bifalla första te punkten af utskottets förslag, som föresloge mö-n: tet att gilla de grundsatser kommissionen vid öf-nå versättningens utarbetande iakttagit. 50 Hr Torpadie viile från lekmännens sida ut-pi tala ett ord till försvar för kommissionen. Vid en vc öfversättning af bibeln stode man mellan textkrisk tikens bart huggande svärd, som fordrade, attm hvarje ord skulle bortrensas, som icke vore full-;at komligt riktigt, och de stora massorna och deras !)m trosenfald, som fordrade att så mycket som möj-Fi ligt borde skonas af det, som för dem blifvit kärt h? och dyrbart; och tal. trodde, att det i allmänhet lå vore svårare att försvara sina åtgärder inför massa sorna än inför textkritiken. Hvad anginge det anuj gripna stället i Johannis första brefs 5 kap., så ville tal. anmärka, att den 1861 tryckta proföfver öf sättningen utkom så sent, att den år 1859 upptäckta codex sinaiticus,, som innehöll det krafti gaste stödet för antagandet af sanma ställes oäkthet, icke kunde vara af kommissionens medlemmar känd. Det vore brukligt från ett visst håll att tala om en förfalskad bibel. Detta ansåg tal. icke vara så alldeles riktigt, då icke ens Tichendorff kallar detta ställe falskt. Tal. ansåg det icke hv vara skäl att fullkomligt utesluta något ur bibelupplagorna, så länge nya handskrifter kunde upp-! fa täckas. Ty det vore ju möjligt, att ett uteslutet ex ställe genom en dylik upptäckt kunde befinnas) riktigt. Ett exempel derpå erhöll man i det vid!na codex sinaiticus fogade exemplar af Barnabse bref, ! or som verkligen innehöll ett ställe, hvilket förut oc förklarats oäkta. Men då nu saken kommit så ex långt som den gjort, så vore det bäst att utesluta! af det angripna stället. bo Tal. uttalade sin önskan derom, att bibelöfversättningen måtte ske till det språk, som vårt folk ! fr: