besitter egenskaperna af Ullracklighet oc tydlighet — tillräcklighet i den mening, a hon innehåller all för saligheten nödig kunska — tydlighet i den mening, att denna för sa ligheten nödiga kunskap meddelas så enke och klar, att icke ens den olärde, hvars sinn är öppet för anden i ordet, behöfver e mellanliggande förklaring. Af tillräcklighe tens egenskap följer, att de symboliska böc kerna icke få betraktas som en komplette ring till denna heliga skrift; af tydligheten egenskap, att de äro, minst sagdt, icke nöd vändiga såsom en utläggning af salighetslä rorna. Att äfven mörka ställen gifvas i bibeln, att i den förekomma äfven metafysiske elementer, hvilkas sammanhang och djup infölunda skönjas af hvarje öga, erkände reormationens teologer. Men, såsom af Melanktons, Chemnitzs och Quenstedts skrifter ovedersägligen framgår, skilde de mellan dessa metafysiska beståndsdelar och bibelns rent praktiska läror, läggande största vigt på de sednare, jemförelsevis mindre på de förra. Hjertpunkten i bekännelsen, likasom i bibeln, intages af de läror, som syfta omedelbart till det kristliga lifvets väckande och vägledning. Och likasom tydningen af dessa öfverlemnades den åt de enskilde, fromme bibelläsarne, så öfverlemnades den af de metafysiska punkterna åt den fortksridande vetenskapen. Dessa ting, yttrar en af de nämnda teologerna, erbjuder den lärde stoff för ett helt lifs flitiga forskning, och deras fullkomliga uppfattning är förbehållen den himmelska akademien. För de symboliska böckerna återstod således ingen domsrätt, hvarken i det ena eller andra hänseendet. De finge, enligt den ursprungliga lutherdomen, lika litet ställas mellan bibelns salighetsläror och den enfaldiga fromheten, som mellan bibelns metafysik och den fria vetenskapen, Det var för reformatorerna klart, att om de symboliska böckerna någonsin blefve uppfattade som en ofelbar förklaring af den heliga skrift, så blefve ordandet om bibelns myndighet ett ljugande sken, enär man då i hvarje fråga om läran nödvändigt håller sig till den ofelbara tolken, som ger förklaringen, i stället för den ofelbara lärokällan, som behöfver förklaring. Ur denna betraktelse synes mig betydelse, som bör tilläggas hvarje på de symboliska böckerna aflagd förpligtelse. En förpligtelse, på bekännelsen innebär nödvändigt en förpligtelse på skriftprincipen, som i bekännelsen tydligt uttaias; förpligtelsen på skriftprincipen innebär med samma nödvändighet, att bekännelsens detaljbestämmelser icke få betraktas som ovilkorligt giltiga, utan böra af hvarje tid och, om möjligt, af hvarje kristen underkastas förnyad pröfning med bibeln som pröfvosten. Jemte det att hålla protestantismens lifsgrundsats, den fria skriftforskningen, i helgd, kan då en sådan förpligtelse icke innefatta mera än att, hvad ekännelsen i dess helhet angår, söka upprätthålla och utveckla henne i jemnbredd med det religiösa medvetandets och vetenskapens egen utveckling, hvarigenom bekännelsen tillerkännes vigten af en faktor, som : bevarar kontinuiteten i kyrkans lif. men icke hämmar det. En motsatt uppfattning af bekännelse-edens betydelse är, synes mig, behäftad med olycksbringande, samvetsförstörande motsägelser. Fordrar eden ett ovilkorligt fasthållande af hvarje bekännelsens bokstaf, så fordrar den på en gång, att skriftforskningen skall i sista hand döma öfver bekännelsen och bekännelsen i sista hand döma öfver skriftforskningen. Den fordrar då, att man skall hålla för sanning äfven sådane bekännelsens dogmer, som befinnas icke fullt öfverensstämmande med den heliga skrift — och att sådane gifvas, erkännes 1 vår tid af ganska konservative och bekännelsekäre lutherske teologer. Den fordrar då, att man skall blunda äfven för de motsägelser, som framgå af en jemförelse mellan de symboliska böckerna inbördes — och att sådane förekomma torde icke heller kunna bestridas. De hafva, som bekant, redan vid innevarande kyrkomöte föranledt en motion om revision. Emellertid är det ett faktum, att de embetseder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver, af ganska många kyrkans med: lemmar betraktas som en förpligtelse att hålla bekännelsens alla läror till form och innehåll för ovilkorligt giltiga. Dermed tilllägges de symboliska böckerna, om ej till namnet, så till saken, egenskapen af en ofelbar läronorm vid sidan af, ja öfver den heliga skrift. Kunde denna hypersymbolicistiska uppfattning blifva enväldig inom kyrkan, skulle deraf följa de största vådor för hennes framtid. Vetenskapen skulle, så långt kyrkans inflytande sträcker sig, blifva bannlyst; den på pröfning grundade ärliga öfvertygelsen skulle drabbas af samma öde; tanke. lättjan och hyckleriet hade fältet fritt. Redan nu torde en verkan af denna uppfattning vara att spåra i de anklagelser för okristlighet och okyrklighet, som. riktas ej blott mot den forskning i kristendomens problemer, som fäster ringa vigt vid de symboliska böckernas utslag, utan ock mot den,E som, med ängslig hänsyn till dessa, åsyftarle en med största försigtighet skeende återgång från rännilen till källan, från konfessione teologi till biblisk. Å andra sidan torde en verkan af samma missuppfattning vara att finna i den fiendtlighet, som griper omkring sig, emot hela bekännelseväsendet, då man ri tvingas att i detsamma se en förgripelse på den protestantiska friheten och ett hinder ej n blott för teologiens utveckling, utan ock förje: det kristliga lifvets, som visserligen behöfver bokstafven till en klädnad, men svårligen kan sl lida honom som en, boja. Symbolicismen,!M som utan tvifvel har den goda afsigten att!m stärka kyrkans enhet, bidrager såle es, närlre den vill gifva denna enhet ett yttre, i sigh ohållbart stöd, till att upplösa det fridens band, som är det enda verkligt församlingsenande. Jag tror mig slutligen icke begå ett misstag, då jag antager att orsaken till den så öfverklagade prestbristen, som man velat si söka i en materialistisk riktning hos vår svenska ungdom och vanligen trott sig kunna afhjelpa med materiella medel, är hufvudsakligen att finna i något, som länder den svenska ungdomen till heder, nemligen deruti, att man ej vill binda sig genom presteden, så länge dennes formnlering tillåter en sådan uppfattning som dep nu senast omordade. På grund af sådane skäl anser mången, att en tydligare formulering af den förpligtelse, som för prestordinationen och andra tillfällen af kyrkolagen föreskrifves, är af det högsta behof påkallad. Och enär sjelfvas edens kristlighet kan starkt ifrågasättas och dess bruk inom kyrkan ingalunda kan rättfärdigas af den omständighet, att staten, som 3 ott annat väsen med andra uppoifter än fet in ja gt fr Jr ER Hä JT fd SRA F fört ng BR TT SS Öm LER OD rn 03 HB ha ss Fa S( äl