JU J—J mA madame Bernards hand så hårdt och hjertligt, och jag talade så — åh, hvad jag tala. de. Stackars Dora kom ned till mig hel förskräckt, och hvad tror ni väl att jag sar de till hence, doktor! — Dora, sö jag, du är en god och snäll flicka, men jag måste säga dej det en gång för alla — jag har aldrig sagt dig det förr, men jag mäste säga dig det nu. Du håller alltför länge på med din morgonbön, och så är du så förskräckligt noga med din klädsel. Det är visst mycket bra att vara gudfruktig och ha vackra och fina kragar, men fastän jag inte har något deremot, kära Dora, så vill jag likväl inte så länge vänta på min frukost, och derföre får jag be dig vara god och ändra dig. — Dora stackare stod alldeles handfalien öfver denna lexa, men hjelpte mig likv uppför trapporna, och jag tog mig en iur i min stol och vaknade helt frisk och kry, och så gick det till att jag blef yr i hufvudet af ett glas cider, fortfor hen med en ry höjning afrösten, och tänk bara hvilken törskrä verkah en hel hop glas mäste hal Dora hade känt sig temligen för lägen under denna berättelse, och isynnerhet under den del derat som visade längden af hennes andaktsöfningar och finheten at hennes kragar; men ehuru doktor Richard sag mycket road ut, såg han likväl icke ett ögonblick på henne. För öfrigt hade hade hans sätt medan hon satt och lyssnade på mrs Courtenays berättelse, ett uttryck af mildt och aktningsfulit deltagande, som gick Dora ända till hjertat. Mot Dora sjelt, då han tilltalade henne. voro hans bli r, hans ton och hela hall j men icke alltför förtrolig hade i början varit en smula tvärt, men var nu dämpadt genom en förfining och en artighet, som syntes Dora mycket både sällsynta och behag-!