ädla uppoffringar han i tredje akten med riklig hand utdelar åt alla sina personer, f refalla derför bra nog skrufvade och osann lika. Dessutom har han äfven i andra här ssenden lofvat mer än han hållit och kunon: hålla; ty det intressanta motiv, man spår: i första akten, motsatsen mellan Didiers oc Raymonds åt det materialistiska lutand verldsåskådning samt Lucies och Henris mc ideella och religiösa, har han sedan nästa fullkomligt låtit falla. Det vill synas os som om just detta grepp, att låta tvenne s skilda grundsatser pröfvas af lifvets djupar strider, varit det lyckligaste i hela planer ehuru författaren genast släppt af denn vackra ide, sannolikt emedan han känt si ej äga nog förmåga att ge den lämplig forr eller också förbisett dess betydelse. Sådant stycket nu emellertid är, vore de orättvist att frånkänna det förtjenster. De är isynnerhet i karaktersteckningen, desss framträda. Samtliga personerna äro ädla och sedligt medvetna karakterer, klart och åskådligt framställda, äfven om man ej kar i allo medgifva teckningens psykologiska riktighet eller, i vissa partier, ens dess möjlighet. Vår anmärkning i detta hänseende gäller väsentligen hufvudpersonen, Didier. Hans häftiga lidelse för den unga intagande Lucie är fullkomligt sannolik, och likaså hans uppoffring, då han varsnar hennes böjelse för Henri; äfven hans utbrott af vansinne låter väl försvara sig. Men deremot är det alldeles oförklarligt, hur under en mellantid af aridlig dvala och glömska af allt det som tilldragit sig den olyckssaliga afton, då Lucies och Henris giftermål skulle stadfästas, hur, säga vi, hans lidelse kunnat härunder afkylas, och hvarför upptäckten af rätta förhållandet, hans återkommande till fullt medvetande ej ånyo kastar honom i vanvettets armar. Krisen, som försiggår i akten och bildar sjeltva upplösningen, är så lunda omotiverad, osannolik, och derför blef hela slutet otillfredsställande. Fullt tydliga och begripliga framstå deremot Lucie och hennes far, liksom den något underordnade Henri; blott deras förhållande i tredje akten synes behöft en bestämdare belysning. U Pplösningen är, äfven hvad dem vidkommer, en smula svag. Emellertid är Lucie utan fråga en särdeles älskvärd skapelse af författaren, Henry en yngling i tänkesätt, och Raymönd en skickligt te nad, öm far och vän. I det hela råder dessutom från början till slut en frisk, sedlig atmosfer, som gör att man med intresse och oblandadt välbehag kan följa utvecklingen af den enkla händelsen. Bland de spelande framstår företrädesvis hr Swartz genom sitt föru iiligt genomstuderade utförande af hutvudrollen. Med sin vanliga utmärkta beräkning spa han sin kraft just till de ställen der den är af nöden, och det är på detta efterdömliga eko. nomiserande som hans triumf i andra aktens slut, vansinnighetsseenen, i hög grad beror. : Det fallerföröfrigt af sig sjelt, att ban yp-! perligt analyserar och i detalj framställer denna för hans individualitet särdeles pas1 sande karakter. Så får det fint tänkta ut-)) brottet af Didiers passion i första akten, den 1 bekännelse han gör Raymond, ce synnerligt c klar belysning; så erhålla de långa monologerna i andra akten nödig omvexling. Det är öfverhufvud också i monologen, med dess analyserande hållning, som hr Swartz styrka som skådespelare ligger, och det ir med dess tillhjelp, som ham vet att göra sina figurer så klara och lefvande för askådaren.. Fru Hwasser som Lucie visade sig genom ! sommarens hvila ha vunnit i friskhet och!2 if; vissa delar af hennes frams ning i dejX båda första akterna tillhörde det bästa vi ) sett af henne på senaste tiden, genom den k ntagande naivet och hjertlighet hon för-Y stod inlägga i sin roll. I tredje akten, denSs tan tvifvel för henne minst tac amma, )t syntes deremot dessa egenskaper till ex godP lel ha gått förlorade, och en påminnelse om S lennes mer vanliga framställningssätt skymi. ade temligen tydligt. Hr WW. Alnlöfs t pel som Raymond bar prägeln af den lugna )h odmodighet, med hvilken han ger dessa Y oller ett så tilldragande väsen; hans stumma t pel i andra akten; genom hvilket han för-!S räffligt förberedde äskådarne på någon kom!h nande tilldragelse af vigt och sålunda unb erstödde hr Sw förtjenade mycken uppi; bi närksamhet. br Elmlund, som den!d: nge älskaren, återstod knappast något attTä öra; författaren hade så tydligt utstakat)d arakteren, att skädespelaren endast behöfde 1 roget tolka hans mening, något som herr j2! Imlund också utmärkt gjorde. Att döma ti f bifallet, torde stycket komma att länge P! behålla sig på repertoiren, hvilket det ock Vt irtjenar. M n S