honom ombord, der han nu kalasar på ärter och gröt hvarenda dag och mår så godt, att mången mensklig varelse kunde afundas honom. Omedveten om att det blixtrande ståben dag skall göra ett slut på hans sorgfria väsen, njuter han det nu i fulla drag och tillåter sig bland den glada ynglingaskaran aliahanda små sjelfsväldiga upptag, hvilka också med stort öfverseende upptagas. Lycklig han, som icke anar att han sjelf en dag skall bestå fläsket till de ärter han nu så ofta prisar... Det skuile utan tvifvel förtaga honom aptiten. Eiter att i den rymliga kajutan — stor som ett vanligt förmak — ha undfägnats med allahanda förfriskningar, återvände vi till Sandhamn på samma ståtliga sätt som vi kommit: den lilla slupen flög öfver vattnet som en svala och gossarnes taktmessiga årtag ljödo trefligt i vattenbrynet, hvars perlmassa de delade. Sedan vi hvilat ut och njutit ännu en stund af den glada vistelsen på Sandhamn, var den timma inne, då vi nödgades lemma det. Bogserbåten Händig, som förgäfves väntat hela dagen på några större fartyg, maåste nöja sig med att taga på släp två sådana obetydliga och litet inbringande snipor, som vi, min vän och jag. Ännu ett afskedsglas, ett hjertligt tack och farväl och Händig brusade åstad med lust och fröjd, under det vi med saknad skådade mot bryggan, der skalden och hela hans familj stodo så leende i aftonsolens skimmer. Nu svängde Händig om udden och i samma ögonblick skyndade de vänliga Sandhamnsborna tvärt igenom trädgarden och ut pa den andra sidan om tullhuset belägna Hila bryggan, skänkande 028 ännu en gång tillfre lelsen att beskåda deras glada, tretiiga fysionomier 0 ö ende oss med ett kura i gqvartetty