hotande skepnader, skakande i den dimmiga nattluften sina drypande armar. Men som allting har ett slut, hade vår färd det äfven, och just som tolfslaget dånade genom rymden, stodo vi, genomvåta, men välbehållna, utanför vår bostad. Ett ljus skimrade från vårt rum; värdinnan hade varit orolig öfver vårt dröjsmål och gick der nu och vankade, lyssnande efter våra steg, och när hon hörde dessa, kom hon glad ned att taga emot oss. Vi betalade och aftackade å stående fot vår hedersamme cicerone, af hvilken jag skulle önska att kunna ge hvar och en af mina läsare ett fotografikort, för att visa hur en rättskaffens menniska ser ut i dessa besynnerliga tider. Men det får vara så länge. Jag antar att den som är begåfvad med något så när fantasi, kan tänka sig det, och för dem, som äro utan, hjelper ett sådant medel ändå så föga. Kors, ser han så ut!, hade de bara utropat och så kanske funnit att han på det hela taget hade tycke af just den och den, som varit allt annat än ärlig. Men jag vet emellertid reda på både hvad han heter och hvar han finnes, ifall höga vederbörande skulle fästa något afseende vid hans sällsynta egenskaper och vilja befordra honom till någon förtroendeplats inom samhället. Vare nog sagdt. Det var en ljuflig känsla att komma upp på sitt u Rya trefliga rum och få af sig de våta kläderna samt komma nedien varm bädd. Men icke för mycket godt hade vi velat ha denna lilla utflygt ogjord. Den var så olik andra lustfärder: Den halfva lifsfaran j ekan, dimman, ösregoet, den mörka skogsstigen — ach sintligen; glädjen att för dessa små motigheter ha ått återse en gammal kär vän, allt förenade MP att göra hela den illa resan till ett Bland våra angenämaste svmmarminnen; .