Små resebilder. Af LEA. Allt som oftast hvilade roddarn på årorna för att se sig om efter den rätta landningsplatsen. Dimman gäckade hans bemödanden länge nog. Än rodde han litet åt höger, än åt venster, under det dimmän blef allt tjockare och slutligen uppreste sig framför oss och den sökta stranden som en molnstod. Vi började verkligen bli ängsliga på fullt allvar, då ändtligen vår roddare triumferande utropade: här måste det varal Och här var det. Han vadade sjelf iland för att kunna draga upp ekan och derefter stego vi ur det hemska nötskalet, det jag nu förvånar mig öfver att vi någonsin vågade begagna. Det vär full skymning; regnet prassJade hemskt på grenarne, hvilka alltibland svepte kring vära ansigten vid det vi stapplande och osäkert gingo framåt. Snart voro wi vid fiskarkojan, der båtens egare bodde. Gå ni och hör hvad båten kostar, uppmanade vi vår gamle cicerone. Efter en liten stund kom han ut och sade att den kostade ingenting. Må ingen förtänka oss att vi blefvo lika rörda som förvånade öfver bondens ärlighet, Ingenting hade hindrat honom att sjelf bestämma och behålla ett pris dervidlag. Men, säger du kanske, det var ju icke mer än hans hat, och det kunde ju högst röra sig omkr ha 50 öre. Sannt. Men — hur många uppfylla då så väl sin pligt, att man endast har; rättighet att förvånas då den åsidosättes? Och ö0 öre . ) Ba Å. B, mr 199, 201—206; 208 och 209