lägga de de kyrkliga angelägenheterna i dessa or ter, och de hafva hitkommit med de bästa insig ter, med mognad erfarenhet, med trohet och ni i det som dem åligger. Vid deras sida befinna si mycket aktningsvärda målsmän för den kyrklig. vetenskapen, hvilka icke heller åsidosätta arbete i församlingarna. Slutligen har författningen Ve lat, att de i stiften främsta vårdarne af kyrkan ärenden, skulle här intaga en plats. Äfven mer fara att anses jäfvig, vågar jag det påståendet, at dessa män, både i sina embetskretsar och här, låt: sig ledas af redliga afsigter, och således väl ickt heller äro oberättigade till aktning. Men, m. h. det är icke alldeles tillräckligt att vi akta hvar andra. Aktningen må stegras till förtroende. De är ett skönt ord det ordet förtroende, de är beslägtadt med det ännu skönare ordet: tro Såsom vi genom tro äro nära förbundna med Gud så äro vi genom förtroende nära förbundna med menniskor. Väl den, i hvars hjerta både tro och förtroende bor! Att beklaga är den, som saknar antingen den cna eller det andra! Och mest att beklaga den, som saknar båda. Han är en enastående, en sammanbangslös och derigenom ock en maktlös varelse i lifvet. Han är ett fjun för vinden, ett spån för våge Vi hafva intet skäl, m. h., att här neka hvarandra förtroende: Vi kunna väl icke för oss fördölja, att hos medlemmarna af denna församling olikheter, måhända stora olikheter, förefionas. Men detta kan blifva till gagn. Låt andarne drabba tillsammans och tukta hvarandra, sade en som förstod sakerna bättre, än någon af oss, och älskade den bästa af alla saker fullt upp så högt som vi. Låt andarne också i denna församling drabba tillsammans och tukta hvarandra. Detta är utomordentligen mycket bättre, än att blind hyllning gifres åt en och sammå ande, som, då han lemnas otuktad, lätt kan blifva, äfven om han ursprungligen är god, en åt fåkunnighet och egenkärlek hemfallen ande. Jag är viss, att vi alla kunna hafva mycket att af hvarandra lära. Men skola vi af hvarandra hafva detta gagn, så skola vi alla hos hvarandra förutsätta rena och goda afsigter, betrakta hvarandra med vänliga ögon och åt hvarandra lemna öppna örod och välvilliga hjertan. Detta är förtroende. Det åstadkommer icke enbällighet i åsigter och beslut. En sådan tillhör icke de menskliga tingens ordning. Men det förekommer bitterhet och missljud i sinnen och ord. Och det skall, med Guds hjelp, verka dertill, att det rätta och bästa, ehuru icke det som en och annan individ ifrigast önskar, vinner framgång. Jag stannar icke vid förtroendet, m. h.; ett ännu något högre synes mig önskvärdt. Jag sade, att vi äfven med kärlek hade att helsa hvarandra. Jag tänker härvid mindre på de enskilda ledamöternas inbördes förbållande, än på allas förhållande till det hela, till den sak, till det stora och heliga mål, hvarmed vi här hufvudsakligen skola sysselsätta oss, eller, annorledes uttryckt, jag tänker. på vårt förhållande till svensk kyrka, från hvilken svenskt folk icke så lätt är att åtskilja. År det för mycket att önska en kärlek till denna kyrka af alla ett svenskt kyrkomötes medlemmar? Nästan så långt man kan se till-. baka var kristlig kyrka en af de stora uppfostringsanstalterna; för svenskt folk. Åtminstone har dettas historia inga bestämda konturer att uppvisa, innan Sverges folk böjde sig för Kristus Guds son och emottog kristendom. Och sedan det antagit denna, har det densamma, den må hafva brutit sig i hvilka former som helst, att tacka för oändligen mycket. Skulle vi kunna neka, att denna förbindelse ännu fortfar? Jag tror det icke. Jag är fastmera förvissad, att kyrkan och särskildt evangeliskt-luthersk kyrka änvu har de rättmätigaste anspråk på det Svenska folkets kärlek, och att bvarken dettå folk i dess helhet eller någon dess individ bör anse sig hafva vuxit derifrån. De flesta erkänna väl detta, men mången med restriktioner och reservationer. Man talar så gerna om kyrkans brister och fel, och man äflas att afhjelpa dessa. Sådant tal klingar nästan som om en gon ville säga: visst är min fader en simpel man och min moder en svag och bristfall qvinna; men jag får väl dock fördraga dem och se till att jag på mitt sätt kan förbättra dem. Ett i ordets oinskränkta betydelse kärleksfullt barn låter andra bedöma sina föräldrar, nöjer sig med dem, sådana som de äro, och anser sig allraminst hafva rätt att dem öfvergifva. Kyrkan skall man deremot hafva rätt att för des många bristers skull antingen efter ens eget hufvud omdana, eller, om den icke låter omdana sig, till och med öfvergifva. Hvad som i de lägre områdena icke kan vara rätt, det skall vara rät i det högsta. Nog ligger häri en kärlekslöshet mot kyrkan, men denna har måhända någon ursäkt deri, att den ej af sig sjelf är fullt medvetande. Allt som medvetandet Ilarnar växer kärleken. 0O, att både inom denna församling och allestädes utom densamma medvetandet alltjemt måtte klarna, kärleken alltjemt måtte växa! Hos oss alla behöfves både i det förra en alltjemt växande klarhet och i den senare en alltjemut växande kraft. Må de uppifrån oss skänas! Och skänkas de oss uppiträn, så kunna vi å det rätta sättet helsa hvarandra med kärlek. ch då kunna vi ock helsa hvarandra med glada förhoppningar. Kärleken ser icke blott tillbaka på det goda, som blifvit skänkt, den ser ock framåt till det goda, som skall komma. Den vet, att säådant får väntas. Den vet, att kyrkan, att det gudomliga i kyrkan lefver, och den vet äfven, utt det som lefver, det utvecklar sig, det går framåt. I det vanliga jordelifvet finnes en punkt af kulmination, af stillastående, af begymande nedåtgående. Öfver denna allmänna ordning är menniskan, såsom naturväsen, icke upphöjd. Men i menniskan finnes något, som icke är denna ordning undergitvet. Det är hennesande. Ellerräöttare: det är den henne törst i skapelsen och sedan i helgeisen skånkta gudomliga, heliga anden. I hennes bröst uppnår denna aldrig sin högsta höjd. Den kan der alltid, ja den tör alltid, blifva allt friskare, allt kraftigare, allt renare och heliare. Med hänseende härtill kunna vi både om len enskilda menniskan och om menskligheten i dess helbet säga, att de oafbrutet sträfva och ej förgäfves strätva till fullkomning. Så ock kyrkan, svensk kyrka ej mindre än all annan. Dess ursprung är gudomligt. Af Guds Andes kraft har en varit bevarad, styrd, uppfylid. Genom Guds Andes kraft bar den kunnat emotstå onda krafter, som deri velat verka. Ännu eger allt detta rum, Att Guds Andes kraft i framtiden skulle öfvergifva vär kyrka, befara vi icke. Det är väl möjligt, att Herren i sin outgrundliga vishet, som äfven är outtömbg barmhertighet, vill skicka allehanda pröfningar, till och med svåra pröfningar. Han har i den föregående tiden så gjort. De hafva icke ländt kyrkan till fördert eller undergång. Må vi derat lära något för den närvarande och för den kommande tiden. Den förra saknar icke, den senare skall ej komma att sakna sträng tuktan. Må vi mot den, må vi mot pröfningarna vara rustade! Må vi ej för dem rädas! Må vi möta dem med fromhetens förtröstan och vishetens lugn! Må derjeinte hvarje särskild arbetare ödmjukt besinna hvad just ans arbete åsyftar och trofast åt detsamma egna sina gåfvor och sina krafter. Kyrkans Herre och styresman skall ej ät ett sådant arbete förvägra sin rika välsignelse. Ej helJer åt ett sådant arbete i denna församling skall Han den förvägra. Gifve Han oss den i rikt mått! Vare Han bland oss närvarande! Läåte Han oss i sitt ljus, i sin kärlek, i sin frid fullgöra hvad här oss åligger! Med förhoppning och bön härom, helsar jag Eder alle, m. h., till arbetet välkomne. Helsen I ock hvarandra på samma sätt välkomne! Och så helsande hvarandra, anse vi härmed detta allmänna svenska kyrkomöte i Herrans den barmbertiges namn vara öppnadt. DANMARK. Posten som dansk generalkonsul och ministerresident i Konstantinopel, som under