— RA Re rade ryttare inträngde hos en Tennessee bosatt judisk köpman samt dödad såväl honom som hans biträde, en neger Judens enda förbrytelse bestod deruti at han var unionist samt begagnade en man a färgad race att föra sina böcker. TEREYNTANERERYOFT RON ONE Två år af Rysslands inre historia (1866—67) af Charles de Mazade. IL. Kejsar Alexander spatserade i sommarI trädgården. I det ögonblick han steg upp i vagnen, trängde sig en obekant genom folkmassan och ämnade skjuta på honom, då en ung man, som befann sig vid mördarens sida, lafvände skottet, som gick af i luften utan latt träffa någon. lordentligt smittsam rörelse öfverallt, och man Ikunde säga att det rycka samhället under Genast spred sig en utominflytande af mordförsöket den 16 April kom in I en kris af moralisk öfverspändhet, der en dunkel känsla af skräck blandade sig med en obeskriflig hänförelse. Offentliga opinionspirringar började åter, såsom under polska riget, men hade nu en mera naiv och folklig karakter. I Moskva hksom i Petersburg företogos alla slags processioner, ofantliga menniskomassor samlade sig omkring palatset, begärde att få se kejsaren och mottogo honom alltid med nationalsången. Allt var i rörelse, och man kastade sig ned för bilderna af kejsaren och af helgonen. Det var en sällsam rörelse af en gripande nyhet i Ryssland, som icke undgick att väcka allvarliga tankar och föranledde en genialisk man att yttra: Allt detta är ett allvarligt symptom. Det är någonting revolutionärt i dessa demonstrationer. Det är gatan som börjar komima i rörelse De upplysta klasserna, som i grund och botten måhända voro kyligare, vågade icke motstå den allmänna hänförelsen och öfverlemnade sig af beräkning åt ögonblickets rus. Det fanns framför andra en mycket både lycklig ock olycklig person vid alla dessa fester, ty kejsaren var icke den enda hjelten från den 16 April; det fanns en annan: den unge man, som afvände skottet, Han hette Komissarof och var en fattig, nyss frigifven lifegen, som icke anade att han var en hjelte och Rysslands räddare. Han hade funnit lyckan på sin väg, utan att tänka derpå. Då kejsaren i första ögonblicket mottog honom i sitt vinterpalats, upptog han honom i adelsståndet, och nu slets man om Komissarof. Han var med vid alla fester; man ställde till banketter för honom, man reste sig upp midt under måltiden för att omfamna honom. Alla möjliga föreningar utvalde honom till ledamot, hans porträtt fanns öfverallt, och han kunde icke visa sig utan att väcka hänförelse. Man hade iklädt honom uniform — ty adeln har en uniform — och han, som svettades i sin trånga drägt, som var alldeles förbryllad och utmattad af all denna hyllning och alla dessa fester, och som stundom snöt sig i sin serviett, sade helt uppriktigt, att om detta fortfore, kunde han icke lefva länge. Eget var det, att under det Komissarof sålunda blef en hjelte och räddade Ryssland, utan att veta det, var hans far i Siberien, dit han hade blifvit förvisad. Man kallade honom naturligtvis tillbaka, Hvem var emellertid upphofsmannen till detta mordförsök, och hvilken karakter hade det egentligen ? Hos många ryssar var den första rörelsen en mållös förvåning öfver en handling, som framställdes såsom en oerhörd nyhet i den moskovitiska historien, såsom ett förnekande af alla nationella traditioner. De glömde helt säkert, att just icke alla ryska kejsare fått det naturligaste och lugnaste slutet, och att mer än en adlig hand hjelpt mer än en czar af med lifvet. Men hvad som denna gång verkligen var nytt, det var, att brottet var en ringa individs verk, och att denne sökte nå sitt mål helt öppet på gatan. I första ögonblicket kunde upphofsmannen till brottet naturligtvis icke vara någon annan än en polack. Det måste till hvarje pris vara en polack. Katkof skyndade att bestyrka detta faktum och nämnde till och med mördarens namn, så att polackar icke utan att väcka utbrott af förbittriog och raseri kunde visa sig på teatern i Moskva, der man samma afton uppförde den nationella operan: Lifvet för Zaren, som påminner om striderna mellan Ryssland och Polen. Polens namn uppväckte stormar, men det oaktadt var denne polske mördare helt enkelt en ryss, som hette Demetrius Karakosof. Kejsaren sjelf erkände det med en viss rörelse, då han mottog en deputation från senaten. Det sorgligaste, sade han, är att mördaren är en ryss Det var en ung man om tjugufyra år, son af en liten godsegare i guvernementet Saratov. Han hade varit på gymnasiet i Penza, vid universitetet i Kasan och sedan vid universitetet i Moskva, hvarifrån han hade blifvit! utstruken, derför att han ej kunde betala inskrifningssumman. Denne unge fanatiker saknade icke en viss energi. I det ögonblick då han blef arresterad och folkmassan kastade sig öfver honom och hotade att sönderslita honom, ropade han: Hvarför kasten I! er öfver mig? Jag har uppoffrat mig för er, jag har velat hämna er på den som bedragit er och förwycker er. Och kejsaren sjelf, som frågade honom om anledningen till hans handling, svarade ban med barskt lugn: Derför att du bedragit folket genom att endast gifva det en illusorisk frihet och lifegenskapens upphäfvande utan jord. Afven i sitt fängelse behöll Karakosof en manlig och halft ironisk hållning, i det han mer än en gång tillintetgjorde deras taktik, som förhörde honom, och icke bekände något. Hans verkliga bevekelsegrund var uppenbarligen en mörk fanatism. Han var icke blott en ryss, han var medlem af hemliga sällskaper, en nihilist, såsom det heter i Petersburg och Moskva, och derigenom är det som mordförsöket den 16 April blir ett i ögonen fallande tecken på ett djupt upprördt samhällstillstånd. Hvad är då i sjelfva verket nihilismen i Ryssland? Schedo-Ferroti; denne politiske författare, som är Katkof en nagel i ögat, har sökt skildra dess historia, dess dunkla ursprung och karakteristiska drag, i en bok om utkom för någon tid sedan. Den undersökningskommission, som blef tillsatt efter mordförsöket den 16 April, sökte skaffa sig underrättelse om dess organisation och förreningar. Men förr än alla andra, hade