— Guldfynden i Finmarken. Finmarksposten innehåller härom följande: Bland de få, som i år begifvit sig upp till Tanen för att försöka vaska alluvialt guld, var också en man från Kristianiatrakten vid namn John Johnsen, som för kort tid sedan återkommit från Australien och Nya Zeeland, der han länge sysselsatt sig med att vaska ld och således sannolikt förvärfvat sig praktisk unskap i detta göromål. Mannen kom för en tid sedan tillbaka hit med ångfartyget från Tanen, och vi hade under hans vistelse härstädes tillfälle att tala med honom om förhållandena, hvilka han ingalunda fann lofvande. Han hade berest hela Tanaelfven uppåt till Karasjoks kyrkby och på en sträcka af 6 mil ofvanom Anarjok. Nästan öfverallt hade han anträffat guld, men detta fanns så sparsamt, att han icke ansåg det lönande att nedlägga arbete och kostnader på vaskningen deraf, i det han nemligen antog, att den ersättning, som man i allmänhet skulle vinna, knappast skulle gå till mera än 36 skilling om dagen. Guldet, som träffas i lager af svart sand, hvilka äro mycket tunna, förekommer nemligen i ganska små korn, hvilka för det mesta voro mycket mindre än de finaste delarne af den sand, hvari de lågo. Han medförde ett litet prof af sanden, hvari han utpekade två små guldblad. Då man betraktade det ena af dessa genom ett godt förstoringsglas, ernådde det en ganska betydlig storlek. Det såg ut som en från något större stycke lössliten spån, i det att den kant, som sist lösgjorts, var uppåtböjd. Johnsen antog, att det icke skulle blifva något betydande af hela herrligheten, isynnerhet derföre att ingen arbetare vid så litet lönande utbyte hade agn af att fortsätta gräfningen och fullfölja unlersökningen tillräckligt långt uppåt. Han ansåg nemligen, att de med sanden nedspolade guldbladen blifvit slitna lösa från rikhaltigare lager, som Jago längre upp på fjellen, och genom islossning och stor flod nedförda. Han förklarade sig instämma i den åsigten, att, om det anträffade guldet verkligen är lösryckt och nedsköljdt från rikligare guldlager i fjellen, så måste detta, då man kom i närheten af dessa lager, gifva sig tillkänna jenom att guldet träffades i gröfre och tyngre orn eller blad, som. strömmen icke mäktat föra så långt ned. En sådan undersökning, som på ndligt sätt icke kunde ske af en eller några ÅL enskilda, skulle, som sagdt, medtaga mera tid, än någon arbetare hade nytta af att använda derpå, och kunde derföre endast utföras på offentlig bekostnad eller af bolag, som ville använda ett litet kapital på denna sak fan ville icke förneka, att man under sådana förhållanden skulle vara i stånd att uppnå andra och lyckligare resultater, än dem han kommit till under den korta tid han användt på att beresa trakten och utforska förhållandena; men så som de visat sig för honom, var han öfwertygad, att bearbetningen icke kunde löna sig, till och med om han icke ville fästa någon vigt vid den långa och dyra resa, han sjelf företagit från sin aflägsna hemort, och att vistelsen i Tanen skulle falla sig kostsam, emedan, såsom ställninen nu var, det skuile falla sig vanskligt för aretarne att der få de behöfliga förnödenheterna, hvarför de måste bringa de nödvändiga förråden af hvarje slag med sig. — Eldsvåda. I Ölandsbladet läses: Enligt berättelse lärer den inom Persnäs församling här på ön inrättade mekaniska verkstaden för stenslipning genom vådeld natten tillsistlidne torsdag nedDen lärer varit brandförsäkrad för 18,000 — Skogseldar. Från Kalmar berättas: I tisfm utbröt eld i hemmanet Runtorps skog, och hade elden redan dagen derph öfvergått en sträcka af öfver en half mil somt förstört den sannolikt vackraste skog i häradet. Ehuru, cirka 160 man! blifvit uppbudade att släcka elden, som Banat sip! väg omkring 2 fot djupt, har man föga hopp att detta -lyckas, förr än ett ihållande regn inträffar. Huru örten Uppkömmit; har tcko kunnat utrönasj! i