kom in från gatan. Det var bra illa gjordt af dem. Gå ni er väg, och låt mig vara i -fredn, var det vreda svaret. Rör inte vid dem! nästan skrek hon, då främlingen, i det han gick uppför trappan, tycktes vara nära att trampa på de båda äggen, som Dora hade lagt på den sönderslagna tallriken.. Hon har gått efter flerå; men jag vill ha de här två också. Just i detsamma kom Dora tillbaka, åtföljd af en liten flicka, som bar en kopp mjölk och fyra ägg på en tallrik. Se här,, sade hon gladt. Som ni ser, kommo de till er ändå; och alltsammans är ert, koppen, tallriken, mjölken och äggen, tillade hon, i det hon tog dem från barnets hand för att lemna dem åt henne. Koppen också? skrek den gamla qvinnan. Ja, ja, koppen också, svarade Dora allvarsamt. Är ni glad nu? Förtjust! var det eldiga svaret. Ack, en sådan kopp! Men hvem är ni? utbrast hon plötsligt, i det hon såg från gåfvorna till gifvarinnan och skuggade ögonen med handen för att se henne bättre. Dora stod framför henne glad och leende, med sina små gåfvor i handen. Hon såg att hennes skyddsling var bländad af hennes blomstrande, strålande anlete, och det roade henne. Att tjusa djur, vinna små barns tillgifvenhet och göra misslynta menniskor goda igen, var hennes gåfva; hon visste det och satte värde derpå. sJag tänkte väl jag att jag skulle besegra hennel, sade hon triumferande för sig sjelf, medan den gamla qvinnan fortfor att stirra af idel förvåning. : Farväl nu, sade Hon högt; den här lilla upp de här sakerna åt erl och flickan bär tävkende både mjölk ovh ägg Åt Varnet,svm