hans mor, generalens enka. Hon blir igenkänd, och nu egna de närvarande henne och : hennes son en hyllning, hvari äfven eleverna instämma med stormande handklappningar; den unge Cavaignac döljer rodnande sitt ansigte och hr Duruy får med möda ordet för att uppropa nästa namn på prislistan. Den . unge arfvingen till Cavaignacs namn ville icke, säger en aftontidning, mottaga en handtryckning af sonen till den, som lät nattetid l: kasta hans far likt en brottsling i en cellvagn och föra honom fran Mazaz till Ham. En skolkamrat och vän till Godefroy vid namn Genets, som vid högtidligheten satt bredvid honom och gaf alltför lifligt uttryck åt sin hänförelse, blef redan samma dag utstruken ur Lycee Charlemagne, och några elever blefvo till och med häktade, för det att de vid ut-: gåendet ropade: alefve Cavaignac! En anpnan episod under prisutdelningen var af mera komisk natur. Under det att. professorn i retorik Noel uppläste sitt latinska tal, afbröts han plötsligt af en förfärlig trumhvirfvel, som skallade från den stora trappan. Det var marskalk Canrobert, som infann sig till högtidligheten och på detta sätt helsades af sina pretorianer på Ciceros bekostnad, ty man måste veta, att i Frankrike icke en gång skolfester kunna hållas utan militärisk pomp: Man måste vara tacksam mot mar-: skalk Canrobert, säger Le Temps, för det han icke kom till häst. En korrespondent till Kölnische Zeitung skrifver den 11 dennes: Händelserna i och: utanför Sorbonne utgöra naturligtvis samtalet för dagen. Den jäsning, som rådde i går afton i Quartier latin, hvilket man hade besatt med polis, var mycket stor. Om å ena sidan den unge Cavaignacs uppträdande öfverallt väckte stor förtjusning, så var man å andra sidan förbittrad på polisen, som åter uppträdde med oerhörd råhet. Mängden tog naturligtvis parti för den student, som frågade om Rochefort också skulle få ett pris, och då han greps af några polissergeanter, ropade den temligen stora folkhopen: Rochefort de pute! Vive la Lanterne! 0. 8. v. En af de ropande blef fasttagen och platsen rensad, utan att det kom till något egentligt mot stånd. Mängden försvann in på cafeerna och ölstugorna, der dagens händelser och den Rochefortska saken diskuterades långt in på natten. Hvad som hufvudsakligen tyckes ha förmått den unge Cavaignac att icke taga emot priset, var den omständigheten att den kejserliga prinsen fått förtroendet att utdela prisen. Man sökte först öfvertala honom att gå fram, men han afstod derifrån, då en röst ropade: Hans mor vill det icke! hvilket helsades med det hundrafaldiga, länge uthållande ropet: Lefve Cavaignac! Eleverna sjelfva tycktes föröfrigt vara högst missbelåtna med att man lät dem, som alla äro öfver 16 år gamla, prisbelönas af en tolfårig gosse. Detta visade sig också deraf, att midt i tumultet flere gånger hördes ropet: Den der gossen är icke vår rektor!, (Undervisningsministern är, såsom bekant, universitetets rektor.) Det förtjenar äfven anmärkas, att då Cavaignac (han är i andra klassen) erhöll första priset, instämde general Frossard (prinsens guvernör) i det bifall, som skallade från alla sidor, och gaf äfven prinsen ett tecken att göra detsamma. Frossard är ed mycket intelligent man, som ville förtaga verkan af demonstrationen, derigenom att prinsen deltog deri. Men detta lyckades honom icke. Emellertid föreföllo inga olagliga demonstrationer inne i salen; allt inskränkte sig till bifallsyttringar och hyssjningar, d. v. s. man klappade händerna, stampade, ropade: Viveln eller utstötte Chut!. Man lät till och med höra ropet: Silence ! hvilket allt vid dylika högtidligheter i Sorbonne äfven eljest är vanigt) En korrespondent berättar, att då den unge Cavaignac fick veta, att hans vän Genets blifvit utstruken ur lyceet, utträdde han sjelf frivilligt derur. Tidningen Gaulois berättar följande komiska tilldragelse, då tidningen Lanterne togs i beslag: När polisagenterna kommo in på boktryckeriets gård för att taga La Lanterne i beslag, fingo de ögonen på expeditionsvagnen, som just skulle köra till postverket med 20,000 exemplar under korsband. Polisen förklarade vagnen för god pris, men i samma ögonblick sprungo tre personer upp derpå och ropade: Plats för polisprefektens folk Man antog dem vara förklädda polisagenter och lät dem fara bort. Först när de hade vikit om hörnet af Rue Coquilliere, kastade de af masken. De förde sitt lass i säkerhet och började nu sjelfva i hemlighet sälja exemplar af La Lanterne i boklådorna och på gatorna. Då de fruktade, att hästarne skulle bli dem till besvär, skickade de dem tillbaka genom ett stadsbud med följande ord: Till hr Rochefort från obekanta vänner. Man antager i Paris, att La Lanterne icke mera skall kunna utgifvas. Emellertid har till den 14 dennes annonserats en ny tidning, som skall träda i stället för den i beslag tagna organen, utgifvas på samma tider och skickas till abonnenterna på samma vilkor som Lanterne. Det nya bladet skall heta Klockan (La Cloche) och redigeras af Ferragus, en af Figaros medarbetare. — Det berättas, att franska regeringen har uppmanat det belgiska kabinettet att anställa åtal mot Rochefort, emedan han är ställd under åtal på grund af förklenliga yttranden om kejsaren. Om den demonstration, som förefallit i Richelieu vid Toncy vid landthushållningssällskapets i Indre och Loire möte, berättas följande: Hr de Flavigny höll på en festmiddag ett loftal öfversfribeten. Hansord mottogos med största bifall, och ropet Vive la libert6 skallade från alla håll, blandadt med några få lefverop för kejsaren. -Prefekten Pastoureau steg genast upp frän sin plats för att protestera mot, att politiska tal höllos på landtbruksmöten; men de närvarande upptogo hans ord illa, och knotet samt ropet Lefve friheten! Vöro så starka, att han icke kunde sluta sitt tal. Mn IT mr RE mme sc Mc 4 a Un orsrklkaed