för att dessa racehästar skola kunna filltaga i mängd och ädelhet är tillfälle till täfling dem emellan ; 3:o att man i alla tider ansett konsten att styra en eldig springare i dess snabbaste lopp somen vidderlg öfning, och det kan väl icke vara fördömligt att upplifva ridderliga idrotter i en tid då man klagar öfver ridderlighetens förfall. Min herres påstående, att kapplöpningarne äro vbruteliserandes och kunna betraktas som djur-. lågerix, blir en absurditet, då man vet att verl-. lens alla monarker hedrat dem med sin närvaro, ty inte vill väl min herre påstå att lagens högste väktare applådera åt en lagöfverträdelse? Mycket vore ännu att tillägga, men jag tror att min herre af det redan förda fått nog att tänka på. Hästvän. Efter att hafva genomläst brefvet insåg jag väl att antingen måste jag tiga och känna mig öfvertygad af hästvännens resonnemang, eller också svara derpå. Jag väljer helst det senare; men som hästvännen icke uppgifvit sin adress, så nödgas jag taga krönikans utrymme i anspråk, om också med fara att icke blifva läst af någon annan än den ärade brefskrifvaren sjelf. Min bäste hr Hästvän! Ert varma försvar för den art af sport som utvecklat sig i England och Frankrike och som ni hoppas skall vinna insteg äfven hos oss, har gifvit mig anledning till några refexioner. Ni säger att franska och engelska sportmän hängifva sig med hela sin själ åt sitt sträfvande att förädla hästracen. — Det är verkligen ett själsarbete hvarom hela verlden förut lefvat 1 okunnighet, och för hvars upptäckande ni kommer att skörda en ovansklig ära. Vidare talar ni om det stora intresset för kapplöpningarne,. Vet ni då icke att hos en stor del af menniskoslägtet blomstrar lusten för hasardspel, en lust som hos mången blir passion och hos andra inskränker sig till nöjet att se på när andra vinna eller tappa. Den art af kapplöpningar ni försvarar är ett hasardspel, liknande det beryktade rouge et noir. Skilnaden är blott, att mar håller på röda och svarta jockeyer. Om man i Paris hör talas om en hertig eller markis som ien hast blifvit rainerad, så framställes alltid den frågan: Har han förlorat sin förmögenhet på spelklubben eller på kappiöpningen? Kapplöpningarne i Frankrike äro nationalfester,, säger ni, men begår då samma misstag som de, hvilka bedöma franska nationens Kf efter lifvet på Pariser-Boulevarderna. Kapplöpningspubliken och de uppträdande äro ständigt desamma. Bland de senare finner ni den delen af folket som man kallat gräddan, men som med större skäl kan kallas afskummet, ty den består just af de elementer som genom att briljera med sin rattenhet gifvit upphof till den hos mången rådande falska föreställningen att franska samhället är i upplösningstillstånd. Kan man kalla det för en nationalfest, när de uppträda inför en publik, som kommit dels för att pråla med sin lyx, dels för att söka förströelse i spelets retelser, ja då kan man med lika stora skäl säga att man ser parisarnes familjlif en natt på Mabille. Nu kommer jag till de tre punkterna och börjar med nummer ett, der ni omnämner den stora nytta kapplöpningarne utöfva på kavalleriet, Tror ni då att araberna hade offentliga kapplöpningar den tid då deras kavalleri var oemotståndligt? Det beryktade polska kavalleriet i början af seklet hade estämdt aldrig varit med om kapplöpningar med höga pris och svultna jockeyer, och säkert är det ej heller detta medel som gjort kossackens häst till en af de bästa kavallerihästar i verlden. Hvad beträffar den andra punkten, att fam Kapplöpningsdjur förädla jordbrukarens ästar, så är ju förståndigt folk ense derom, att en arabisk fullblodshingst tar sig slätt ut framför plogen och att ett engelskt race-sto blir i längden efter om det i berg och backar, genom snödrifvor och moras, skall trafva i kapp med våra bättre bondkampar. Att kapplöpningarne äro ridderliga öfningar blir för mig oförklarligt, ty om det är sannt att det är en ridderlig idrott att rida väl, då är ju konstberidaren den ridderligaste menniska på jorden, ja då har man också exempel på ridderliga markattor, som under inflytande af dressyr-piskan uppnått en stor skicklighet att hålla sig qvar på hästryggen. . ag har sagt att kapplöpningarne äro brutaliserande och kunna betraktas som djurplågeri. Brutaliserande äro alla skådespel som äro själlösa, de som icke erbjuda annat intresse än en täflan mellan råa krafter. Hos hedningarne stodo alla dylika täflingar i högt . anseende; men icke böra vi, som åtnjuta kulturens välsignelser, återgå till förfädrens djuriska sedvanor. Våra vilda förfäder ärade högt den som segrat i en kapprodd, i en brottning, eller i en strid mellan hästar; men vi, som icke längre äro vilda, böra väl fördra något större och ädlare af dem vi skänka vårt bifall: Brutaliserande äro kapplöpningarne också i sin egenskap af djurplågeri. Om ni ser en åkardräng som har brådtom och derför låter piskan obarmhertigt dansa om på hästens rygg, tills det stackars djuret sätter af i galopp, då såras er mensklighetskänsla och ni vore färdig att låta åkardrängen få smaka den piska, hvarmed han slagit sin häst. Finnes någon poliskonstapel i närheten, så händer det också att åkaren blir kallad för domstol och får plikta för djurplågeri. Men sitter ni på läktaren framför kapplöpningsbanan och ser hur jockeyen af alla krafter slår det andfådda och flåsande djuret, då applåderar ni och ropar bravo! Men säg då, hvad är skilnaden mellan åkarens och jockeyens djurplågeri? Ingen annan än den, att den senare behandlar sin häst långt grymmare än den förre, ty ofta har man haft exempel på att kapplöpningshästar fått sätta lifvet till för att genom öfveransträngningar göra sina egare till berömda pristagare. Och sist, min ärade Hästvän, komma vi till er fråga, om jag vill påstå att lagens högste väktare applådera åt en lagöfverträdelse? Ja, det påstår jag, ty sedan urminnes tider ända in i våra dagar haringen så kringgått lagen och skrattat åt dess be-2 stämmelser som just dessa lagens högsta väktare. Om ni läser äldre tiders, eller våra dagars, historia, så skall ni se att verldens monarker icke rygga tillbaka för stora brott, och hvarför skulle de icke då kunna tillåta sig en så jemförelsevis ringa synd som att applådera djurplågeri, fastän det är en lagverträdelse? Och nu farväl, hr Hästvän. Om ni ännoa en gång skulle falla på den idn att skrifva -—