Tfosterbrödrahandet kunde demos fosterbrödrabandet kunde derigenom endast fastare tillknytas. Detta behöfdes äfven väl om uti länder med en njugg natur ett litet folk skall kunna för ett gemensamt mål förena de krafter, som enstaka äro alltför ringa. Genom att stärka de andliga krafterna, stärker man äfven de materiella och sätter sigi stånd att motstå fientliga makter, hvilka de än må vara. Nordens folk — grenarne af samma lifsträd — ha alla ett gemensamt mål: frihet i forskning, odling och tanke. Derför böra de ock inbördes stödja hvarandra. Man vore nu samlad för att rådpläga om folkMrppmingens sak. Det vore härvid vigtigt ihägkomma, att den, som ej följer med sin tid, han blir efter. Man måste aktgifva på det inre lefvande sammanhanget i historien. Det förflutna, är det kommandes läromästare. Derför måste man gifva akt på tidens gång och ställa sina krafter till framåtskridandets tjenst. Den nya tidens utmärkande tecken är sträfvandet efter frihet. Man nöjes icke längre med friheter. Tiden är till sin grund demokratisk; men för ett rätt handhafvande af friheten, så att hon ej må blifva till sjelfsvåld, behöfves kunskapens ljus såsom hela folkets tillhörighet, Nitet för folkupplysninfn är också ett barn af den nya tiden. riheten och folkupplysningen äro syskon. I samma mån som folket vunnit frihet, har det känt behof vet af upplysning. Makten är nu På väg att gå öfver i folkets händer. Man måste derför slå upp kunskapens portar på vid gatvel. I Den nära åttioårige talaren slöt sitt med ungdomlig eld framförda föredrag med några erinringar om folkskolans öden på senaste stiden i vårt land och om den betydelse, som fett möte, sådant som detta, kunde utöfva på dess utveckling, genom det utbyte af åsigter, det framläggande af tankar och erfarenheter, som dervid kunde ega rum. Dr Gumeelius blef härefter med störmånde acklamation vald till mötets ordförande och man förrättade de öfriga val, hvilkas utgång ni känner genom telegrammer. Sedan ytterligare några organisationsfrågor blifvit behandade, öfvergick man till behandling af de i programmets första punkt upptagna frågorna om statens skyldighet och rätt att sörja för skolors inrättande och ordnande, om gränsen mellan statens och kommunens skyldigheter och rättigheter i detta fall, samt om omfånget i afseende å enskildes rätt i afseende på egen skolas inrättande. Öfverläggningen öppnades af lektor Blomstrand från Göteborg, som fann frågan hufvodsakligen vara tillfredsställande besvarad genom 1842 års folkskolestadga, och uttalade en åsigt, att det vore kommunens pligt att träda emellan der föräldrarne icke förmådde uppfylla sin uppfostringsskyldighet, och stastens i sin ordning att bispringa de kommuner, för hvilkas krafter detta blefve en rör tung börda: ! yrkoherden Thavenius formulerade svaret helt enkelt så: staten lagstiftar och kommunen: betalar. Riksdagsmannen Rosenberg avsåg statens skyldighet vara att fatta beslut om skolväsendets utveckling, samt att. öfvervaka och befordra verkställigheten af gifna lagar. Häradshöfding: Hasselrot medgaf att det var kommunens skyldighet att betala, men accentuerade, att kommunen äfven egde rätt! att ordna skolan på kommunal grund. En annan åsigt förfäktades deremot af folkskolinspektören Kylen från Skara. Han ! ansåg vilkoret för folkskolväsendets utveckling till önskvärd fullkomlighet vara, att kommunerna ålades att bygga skolor och) Jemna vissa naturaprestationer, men att der-! efter staten åtoge sig att bekosta lärarnes aflöning. Kommunerna skulle derigenom, trodde han, blifva lika angelägna om att erhålla nya skolor som de nu på många ställen äro obenägna derför. Detta yttrande föranledde ordföranden att erinra, att den allmänna tendensen på senare : tiden varit en alldeles motsatt, nemligen att kommunen, borde : sjelf besörja alla de angelägenheter, som lämpligen kunna af densamma handhafvas. Åfven folkskolinspektören Paykull fann den af hr Kylen anrtydda väg vara alldeles bakwvänd och bero på en sammanblandning af hvad. som vore statens ändamål och hvad som vore folkets. Elementarskolan, som bili dade embetsmän för statens behof, borde af staten bekostas, men folkskolan, som uppi fostrade folket, bekostas direkt af folket. I Kommunerna hade också icke blott åt sig. uppdraget att betala folkskolan, utan äfven l att i ganska vidsträckt mån ordna henne. Det förtjenar anmärkas, att hr Kylens yttrande hade blifvit mottaget med ganska allmänt : bifall, påtagligen från en stor del svenska folkskollärares sida, hvilka dervid leddes af känslan af de svårigheter och obehag, som: på åtskilliga ställen kunna vara förbundna med lärarnes omedelbara beroende af kommunerna. Hr Paykulls yttrande, att den af hr Kylen antydda väg vore bakvänd, framkallade derför också från samma håll något ogillande. Det syntes sålunda väl behöfligt att begreppen i den förevarande frågan reddes något fullständigare, och detta verkställdes också på ett förträffligt och öfvertygande sätt af hr Siljeström, som varnade för att låta af tillfälliga svårigheter, med hvilka folkskolan och dess lärare nu kunde hafva att kämpa, förmå sig att afvika från en vigtig princip. Hvad man hade att klaga öfver vore svårigheten att få penningar. Men det vore dock ett faktum, att den demokratiska sjelfstyrelsen tager ut mera pengar ur folkets fickor än någon despot förmår göra. Men hvad som vore mer än detta, det vore att bibehålla ledningen af folkskolan folkets egen hand. Regeringen kan rd Centots ge Tan bekymmer öfverlemna tt sälio srand kunde således Vätt blifva FOS förstfödslorätt för en grynvälang. Men ehuru vän af sjelfstyrelse, anså; hr Siljeström dock, att vi ännu icke stå på den ståndpunkt att vi kunna frigöra oss från stödet af de auktoriteter, som hittills egnat folkskolan sin vård. Staten borde ej utsträcka sin makt för långt, men den behöfdes ännu såsom medlande, kontrollerande och stundom understödjande. Talaren ogillade dock på det bestämdaste hr Blomstrands åskådningssätt, som ville göra hela det offentliga handhafvandet af folkundervisningen till en nödhjelpsanstalt. Sitt egentliga lif erhöll öfverläggningen i denna fråga emellertid genom den af några danska talare framkastade åsigten, att folkskolan borde fullständigt emanciperas från! dr ök fn RR ARR FA å (bh LA mn rr Bä RA FA BA BT BY — JRR FR DR bn FN I fo re a RR rn