taflor som nu gör att vi se en gammal bekant i hvarje fjell och i hvarje blånande snöi landa i Eide om qvällen, och aldrig har naturen synts oss skönare än då. Himlen och fjorden är dubbelt så blå, drifvan mera bländande hvit, landskapet saftigare grönt. Och orsaken till allt detta är — en rykande rostbiff! Det kan tyckas prosaiskt att ett stycke stekt kött kan åstadkomma en sådan verkan, men den som en tid lefvat af ost och bröd skall förstå oss. Svälter man i ett paradis, så blifva de skönaste blommor fula, men med en portion god rostbiff i majen kan man råka i extas framför en mosselupen sten. Denna magens makt öfver själen påminner om en anekdot, der salig Oehlenschläger är hufvodpersonen. Den danske skalden skulle en dag fara upp till Krogkleven, för att bese den herrliga utsigten öfver Ringerike. Efter att hafva intagit en god middag i Kristiania och åtskilliga förfriskningar på vägen, kom han upp på det höga berget, och hans sällskap väntade just att få höra poeten improvisera en vers öfver ställets skönhet, men i stället vände sig skalden till sin närmaste man och frågade om det vore möjligt att deruppe få sig en god pannkaka. De ställen der turisten stannar hänryckt och beundrande äro för fjellmannen-de fulaste. Man träffar ofta landtbor, som uttala sin förvåning öfver att någon vill resa så långt för att se något så styggt. Som ett exempel på denna olika smak vilja vi anföra en bonde, som byggde upp visthuset framför sitt fönster blott för att slippa se det branta fjellet, der den skummande forsen störtade ned i en mörk klyfta. Presten i församlinga förebrådde honden hans brist på sinne r naturens skönhet, och då svarade fjellmannen: I visthuset har jag bygg (korn), smör och ost, och det är för mig en hugnesammare syn än den stygga forsen och den svarta klippan. En äkta fjellman frågar också nästan alltid den resande om han är från ett flatland, och då han får höra talas om slätter så stora, att man knappast ser från ena kanten till den andra, så suckar han melankoliskt vid tanken på så mycken herrlighet. Från Hardanger komma vi in i Voss, den del af Norge som är beryktad för att gamla tiders seder der längst bibehållit sig. Den första stuga vi träffa på kommer oss att tro, att vi helt plötsligt från den civiliserade verlden råkat in bland ett folk af vildar. I Hardanger var allt så snyggt och rent, här är det som att komma in 1 djurens bostäder. Från förstugan träda vi in i ett slags kök, der ett par grytor hänga i kedjor öfver elden. Röken går ut genom ett fyrkantigt hål i taket, men innan den får leta sig vägen dit så uppfyller den rummet och gör att man icke kan se från ena hörnet till det andra. Vi se otydligt några gestalter röra sig derinne, och då vi begära en mjölkedryck kommer husmodren fram med en trädskopa full af sur mjölk. Man skall vara nära att försmäkta af törst för att kunna närma sina läppar till en dylik skopa, som icke sett vatten på mången god dag. Inne i kammaren är bättre luft, ty dit tränger icke röken in annat än genom några små tillfälliga öppningar. Dagsljuset kommer från ett litet fönster högt upp på väggen och belyser en tafla, hvars grundton är svart, men som dock är tilldragande. En äldre qvinna sitter i väfstolen, och der på bänken se vi en ung flicka vid spinrocken. Då vi träda in stannar hjulet och spinnerskan ser upp med ett par ögon så blå att de täfla med himmelen derute. Så måste Kraka ha sett ut då Ragnars män brände brödet under inflytande af hennes skönhet. Se denna fina hy och dessa små händer och säg hur det är möjligt att en så älsklig varelse kunnat växa upp bland all denna vämjelighet. Man är frestad att tro sig se en af sagornas bortröfvade prinsessor, som lysa hkt stjernor oaktadt den grofva och svärtade klädnad som höljer deras behag. Men stå vi här länge och beundra den vackra spinnerskan så kunna vi lätt råka ut för ett obehagligt äfventyr, ty i ett hörn af kammaren sitter en ung karl och betraktar oss med mörka blickar. Det är tydligen han som hoppas få kalla den sköna skogsblomman för sin, och Vosse-guten har ännu lätt för att taga till knifven om någon alltför länge vågar se på hans flicka. i taga afsked af familjen och fortsätta vägen fram till Vossevangen, den stora och välmående bygden, som i framåtskridandet tagit många steg framför de gårdar som ligga högre upp i fjellen. Der stänna vi under söndagens lopp, för att studera det brokiga folklifvet. Då det lider till den tiden att udstjensten skall begynna, komma stolkärror 3 långa rader från alla båll och högtidsklädda menniskor stiga ur och gruppera sig längs kyrkogårdens murar. Här är nu tillfälle att se ortens nationaldrägter i all deras glans. Karlarnes klädnad utmärker sä jeke genom något annat än en tjock röd yllehalsduk som är virad högt om halsen, oaktadt värmen i dag stiger upp till 30 grader. Men så är qvinnornas drägt så mycket mera originel. Se å henne som stär der vid grinden. Hon skall i dag kyrkotagas och har derför styrt ut sig det bästa hon kunnat. På hufvudet bär hon en hvit duk, som bak i nacken är utspänd med trästickor till en fason så ful att man förvånar sig öfver bur det är möjligt att hitta på något dylikt. Ett rödt lifstycke omsluter hennes fylliga former och bröstlappen är broderad med hvita och förgyllda perlor. Fyra ofantliga silfverbrocher blänk kraschaner.