— Nedbrunnen teater. Den 12 denne: på aftonen förstördes på helt kort tid genom el häftig brand Alberto-Nota-teatern i Turin. Mar Igaf vid tillfället operan Crispino e la Comare oci Jen balett benämd Favilla (Eldgnistan!) I operan: andra akt, klockan var då inemot 10, hördes bak om scenen nödrop. Dessa utgingo från en dansö: som, sysselsatt med sin påklädning, kommit fö nära ett brinnande ljus, hvilket antände henne lätta drägt. Från klädlogen, der detta hände sprang hon brinnande ut på scenen. Om det ä! lyckades den bakom scenen varande teaterperso nalen att utsläcka elden i hennes kläder och räd da henne, så blef hon likväl orsak till en sto olycka. Hon hade nemligen, utan att i sin för skräckelse märka det, då hon från klädlogen stör tade fram på scenen, tändt eld på några dekora tioner, hvilka, alldenstund de voro af papper, snar stodo i full låga. Alla anstrånguingar förmådde icke hämma det rasande elementet, och alljem tilltog elden. På parterren och i de alldeles fylld: logerna hördes redan ropen: Det brinner! gå ut: och det uppstod en förvirring som kunde haft de sorgligaste följder. Lyckligtvis ropades från olik: sidor, att man icke mätte röra sig, utan förhållc Isig lugn. Till följd bäraf blefvo en mängd nyfik aa, oaktadt de räddaste trängde sig till utgången för en stund hållna tillbaka, massan af de plöts ligt flyende betydligt förminskad och troligtvis er stor olfcka förehygd. Elden grep emellertid ha stigt omkring sig och lågan, närd af gasen som utströmmade från de af hettan smälta rören, an tog en förskräcklig utsträckning på scenen, då ri dån, man vet ej på hvems råd, nedslåpptes. An talet af de utrusande förökades beständigt, men ännu var det möjligt för de behjertade och mo diga att qvardröja, och så kommo alla, om också mänga toaletter och drägter biefvo illa skadade, iyckligt ut. Inom kort tid var hela teatern ett ofantligt eldhaf. Det tillskyndade eldsläckningsmanskapet förmådde endast afhålla lågorna från ett nära beläget träupplag. Ungefär vid half 11tiden qvarstod af teatern endast de kala, nakna murarue och angåfvo omkretsen af det nedbrända huset. Elden hade redan, om den äfven här och der uppflammade ända till midnatt, förtärt allt. Direktören och personalen förlorade sina samtliga garderober. — God save the king. Det har länge varit omtvistadt hvem som torfattat denna förträffliga folksång, äfvensom tiden för dess uppkomst och bekantgörande varit olika uppgifven. Den lärde forskaren i tonkonstens vetenskap och usvoria Friedrich Chrysander har i första bandet af sina Jahrböcher der Musikalischen Wisenschaft efter autentiska kälior och uppgifter bevisat, att den såsom denna folksångs författare ofta nämnde Henry Carey också verkligen är sångens författare. Det vår under den nationella hänförelsen, som Georg II:s krig mot Frankrike och öfriga katolska makter väckte i England, Carey diktade denna nationala sång, hvilken sedan äfven af andra nationer blifvit upptagen som folksång. Slaget vid Dettingen inspirerade Handels högstämda och herrliga Te Dewm, och detta verk jemte den korta men kraftiga konungssången God save our noble king upptördes nu flera gånger, tolkande det britiska tolkets nationalkänsla och lojalitet. Det var å teatern Drurylane som Careys sång första gången offentligen uppfördes, den 23 September 1745. Kriget i Tyskland och pretendentens törnyade försök framkallade talrika sådana yttringar at nationalkänslan, och den nya kopungssången blef så småningom en för engelsmännen allt mer och mer kär nationalskatt. Dock bortglömdes nästan från början hvem den egeutliga författaren till densamma var, och först efter 1 nyare tider uppkommen tvist derom har Careys rätt till densamma blifvit erkänd. Henry Carey som föddes omkring 1690 var en mycket produktiv och omtyckt balladförfattare, både poet och tonsättare. Öuktadt han stod i vänskapliga förbindelser till flera af sina utmärkta samtida, kunde han dock ej vinna någon egentligen lönande anställning. Säsom enskild lärare i musik bhaun han ej tförvärfva sig och sin stora familj tillräckliga inkomster, utan lemnade densamma i stor torttighet vid sin död den 4 Oktober 1743. Han haun således ej sjelf uppleiva sin nationalsångs popusaritet, och hans itrånfälle orsakade också den vbekantskap om författaren som, då manuskriptet af främmande händer utsändes i verden, så länge varit herrskande. Att God save the king I nyare tider äfven varit antagen såsom svensk tolksång är en känd sak, men så förträfflig den An är, må vi dock glädja oss att i stället för de trämmande tonerna uu hafva erhållit en ur svenskt bröst inspirerad och af svensk tunga sjungen utmärkt nationalhbymn. (vu. P.)