anstalterna också inskränkta och ofullständiga Snart visade sig dock ett trängande behofatt ut sträcka seminariiundervisningen, om den skull ng I kunna bilda folkskolelärarne på det sätt och i der op ) grad, som den allmänna rösten alltmera högljud fordrade. Då vidtogs den förändring, att semina riernas antal inskränktes, men undervisningen der emot i betydlig mån utvidgades De folkskolelä rare, som i de från grunden numera omorganise: rade seminarierna bildas, torde väl kunna antagus ega nödiga kunskaper och praktisk bildning för sitt yrke, samt således i detta afseende af staten vara gjordt, hvad som skäligen kan fordras. Men har tillika å det offentligas sida gjorts för folkskolelärarne, hvad som äfven skäligen synes kunna fordras, om deras vilkor skola någorlunda motsvara de fordringar på duglighet, som mannu har rätt att på dem ställa? Och om så icke skett, huru skall då detta missförhållande kunna rättas, utan att statens och kommunernas goda vilja och förmåga sättas på alltför hårdt prof? XVII 4) En god och tillräcklig undervisningsmateriel är Iför skolans framgångsrika verksamhet ej allenast I gagnelig, utan rentaf oundgängligt nödvändig. tt I Särdeles gäller detta i afseende på de läroämnen, ), Isom inhemtas genom åskådning, eller åtminstone h genom denna vinna i klarhet och lif. Det oak4 tadt sakna ännu de flesta folkskolor nödig undervisningsmateriel, eller äro i så ringa grad dermed försedda, att de endast med svårighet kunna lemna I behörig undervisning. Det kunde väl gå an, att Algenom en allmän föreskrift bestämma, hvad i detta s jafseende må anses behöfligt, och såsom sådant a ) ovilkorligt fordras. Men då man å ena sidanicke gerna vill bruka tvång, och det å den andra å kommunens sida stundom saknas insigt i och erT kännande af sakens nödvänd:ghet, stundom också I behöfliga medel att den bekosta, så kan det komnjma att dröja länge, innan det angelägna . målet n jallmänt uppnås. Frågas derföre: Hvilka medel böra anlitas, för att så skyndsamt och så fullständigt, som möjligt är, få det kännbara behofvet afhjelpt? Kan och bör staten här ensamt träda emelHan? Eller tillhör det icke fastmer landstingen i r I första hand, att sörja för afhbjelpandet af denna I brist i en så vigtig angelägenhet, eller åtminstone -Jatt dertill på ett verksamt sätt bidraga? I XIX. I Ehuru folkskolorna, sedan de vunnit större förI troende, allmännare besökas, så återstår dock ännu mycket att i detta hänseende önska. Många .j barn besöka alls icke skolan, ehuru de icke i hemmet erbålla nödig undervisning; eller också infinna de sig så sällan och så ojemnt, att kunskaI perna alltför långsamt och i otillräcklig mån der Jinhemtas. Äfven om skolan någorlunda ordentligt I i besökes, så skynda sig många föräldrar, att i förItid afbryta skolgången, för att spara kostnaderna och så mycket förr få begagna barnens arbetsbiträde hemma. Huru böra dessa hinder för folkskolans verksamhet afhjelpas? Om än tvång i laI gen är tillåtet, bör det dock icke såsom en för hatlig utväg i möjligaste måtto undvikas, och är I det icke dessutom mången gång vanmäktigt och omöjligt att begagna? Men hvilka andra lindrigare och ändå verksamma medel kan man använda, för att göra barnens skolgång allmännare och ordentligt fortsatt, så länge skolgången lagligen bör räcka? xx Det är att beklaga, att skolråden flerestädes endast sällan, kanske till och med alls-icke, besöka de under deras uppsigt ställda folkskolor. Men det vore dock förhastadt att deraf draga den slutsats, att intresse för skolan alldeles saknas. Ett sådant uteblifvande kommer mångenstädes deraf, att ett allmännare deltagande i skolans angelägenheter ej blifvit sed och derför undvikes. Det är dock af största vigt för folkskolans väl att undervisningen omfattas med ett allmänt och lifligt deltagande, och att detta på allt sätt hålles i verksamhet. Särdeles är det att önska, att de, som hafva den närmaste uppsigten öfver skolan, härutinnan föregå med goda exempel. Att söka åstadkomma något sådant genom yttre tvång bör naturligtvis ej komma i fråga. Men det kan befrämjas på annat sätt. Skulle det icke t.ex. vara gagneligt, att den närmaste uppsigten och vården om skolorna i en kommun så fördelades mellan skolrådets ledamöter, att alltid en af dem turvis i hvarje vecka hade skyldighet att besöka skolorna och tillse undervisningen, utan att de öfriga derigenom alldeles befriades från sitt åliggande, att äfven Vaka öfver dess behöriga uppehållande? Bör icke en anteckningsbok ständigt i skolrummet vara tillgänglig, deri alla, som besöka skolan, anteckna sig, hvarigenom en kontroll vinnes, utan att något annat tvång, än ett moraliskt, ifrågakommer? Månne icke detta bör blifva en sporre, att förmå vederbörande till flitig inspektion, om också icke den egna hågen dervidlag alltid vore tillräckligt verkande? XXI När folkskoleinspektörer först af staten tillsattes, möttes denna åtgärd temligen allmänt med bifall. Det har sedan visat sig, att deras närmare uppsigt öfver folkskolan på dennas verksamhet och utbildning öfvat ett betydande inflytande. Men man fordrar af dessa förtroendemän måhända mer, än de kunna medhinna, ja stundom mer än det för skolans verkliga gagn är nödigt. Man är hos oss så van vid kontroller, att man tror ingenting kunna uträttas, om ej dessa äro mångfaldiga och stränga; och man vill så gerna, att alla skola hållas efter, som det heter, och tror att allt är riktigt väl bestäldt, om anklagelser för någon-uraktlåtenhet kan ske, hvarföre man icke är fullt tillfreds, om ej en och annan blir föremål för tadel eller bestraffning. Men hvad är det man egent-l; ligen velat åstadkomma genom inspektörernas uppsigt öfver skolorna? Är det icke först och främst ett vakande öfver undervisningens jemna och verk. samma gång, biträde vid skolans fortgående utveckling genom råd och ledning, samt afhjelpande af de brister, som på ett eller annat ställe anmärkas? Eller skall inspektörens befattning hufvudsakligen utöfvas genom ett ständigt jäktande med inspektioner och bemödanden att finna an-l. ledningar till anmärkning ? Förutsätter icke detta, att hvarken skolråd eller skollärare samvetsgrannt och nitiskt apfalla sina åligganden, om de ej ständigt dertill hållas? Kan detta vara gagnande för deras fria verksambet, utan hvilken dock deras arbete väl icke kan ega stort värde? Månne icke ett lifvande, styrkande och uppmuntrande biträde från inspektörernas sida kan gagna och verka lika mycket och kanske mera, än ett blott strängt tillseende och nitiskt anmärkande uppsigt, vore den än aldrig så trägen? Skulle det icke vara både ätt och nytvigt, om folkskoleinspektörerne finge räkna bland sina åligganden, att hos den högsta skolstyrelsen anmäla de folkskolelärare, som genom en hedrande uppfyllelse af sina läropligter! gjort sig förtjenta af någon offentlig utmärkelse, uppmuntran eller förbättring i sina ringa vilkor? Skulle icke derigenom kunna väckas en täflan, som ej kunde blifva annat än fruktbringande? Skulle det ej i sin mån bidraga att uppväcka en glad och lefvande håg för deras obemärkta, men ock så vigtiga arbete för kunskapers spridande, om de visste sig ej blott vara föremål för en sträng och vaksam uppsigt, utan äfven för en välvillig, S kraftigt understödjande och belönande merverkan f I af dem, som ej blott äro i tillfälle att på nära håll se, utan ock med full insigt opartiskt bedöma dera stilla och anspråkslösa arbete? Skulle ej detta ständigt alltmera egga och lifva dem till en glad och hoppfull verksamhet? Åtskilliga andra frågor hafva från olika håll blifvit hos bestyrelsen anmälda, för att på mötet behandlas. Men då de icke stå i någon omedelbar beröring med folkskolans organisation, undervisning och öfriga verksåmhet, blifva de endast upptagna på programmet såsom ämnen, öfver hvilkas behandling mötet kommer att besluta. DANMARK. Kronprinsens förlofning med prinsessan Lo. ! visa har väckt stor glädje äfven i Slesvig,!c hvars danska befolkning för längesedan lärt s sig inse, säger Folkets Avis, att den endals wäiddninnman iu dauvucslhatan 2 for 1) f C 1 6 1 i l S f äö I I