Öfverläggnings-ämnen vid sjette allmänna svenska folskolemötet i Örebro den 29, 30 och 31 Juli 1868. (Slut fr. gårdagsbl.) XIV. Med de stora anlag för sång, som i allmänhet hos folket förefinnas, borde väl folkskolans un dervisning i denna vackra öfning åstadkomma er mera allmänt spridd ski het. Detta är icke en så obetydlig och likgiltig sak, som mången synes tro. Sången är icke blott ett medel till nöje. Der har äfven en upplyftande och förädlande förmåga hvarigenom den i sedligt afseende har en betydelse. Den förtjenar derföre en allmän uppmuntran och utveckling, och det är i första hand skolans åliggande, att härvid kraftigt medverka. Men har detta hittills skett såsom sig borde? Och om detta ej kan jakande besvaras, hvar ligger då felet? Ligger det i den använda undervisningsmetoden? Eller ligger det i underskattande af sångens verkliga betydelse? Hvar än felet må ligga, frågas hvilka åtgärder böra vidtagas, att denna öfning i skolan må få ett tillbörligt erkännande och höjas i förhållande dertill?. XV. Ett fel, som lätt öfvergår till en smitta, i grund angripande och förderfvande en skola, är lögnens vana. Barnet söker gerna, att genom en osanning undandraga sig från följderna af ett fel. Invecklas flere småningom deruti, bildar sig efterhand en liga, hvars medlemmar söka inbördes skydda hvarandra. Ofta vidtager läraren då den utvägen, att låta den ena lärjungen vara den andras angifvare. Men derigenom botas endast ett ondt genom ett annat. Detta ger också ofta anledning till ett gunstlingssystem, som gör läraren orättvis och obilligt sträng mot den ena, under det att han alltförmycket gynnar en annan. Sqvallret orsakar bitterhet, hat och förakt bland kamrater. Skolan blir derigenom ett hem för tvister, förföljelser och otrefnad. Den förlorar alldeles sin karakter af uppfostringsanstalt. Huru skall detta förekommas? Huru skall skolan bållas ren från denna moraliska smitta? Huru skall ett sundare sedligt tillstånd återställas, när dessa olater fått innästla sig och förderfva eller sönderslita alla inre band, all sedlig ordning och tukt? XVI. Man har på den senare tiden, mer än förr, börjat använda qvinnor vid skolundervisningen, isynnerhet i småskolorna. Att detta har sin närmaste orsak i ekonomiska förhållanden, enär qvinnorna kunna berga sig med mindre än männen och således nöja sig med mindre aflöning är lätt insedt. Äfven har till denna förändring medverkat att man mera börjat göra afseende på qviunans behof och rättighet att på allt lofligt sätt försörja sig. Men hör detta anses endast såsom ett. slags undantags förhållande? Mäste man icke fasthellre medgifva, att qvinnor företrädesvis äro egnade isynnerhet för yngre harns undervisning, handledning och uppfostran? År icke deras naturliga sksplynne, deras mjukare, mildare och jemnare väsen mest passande i skolan till ersättning för modersvården, när bar: net först utträder ur familjekretsen? Haricke erfarenbeten redan hunnit visa att lärarinnor, genom qvinnans fina känsla för hvarje afsteg från det rätta, hennes milda, men ändå allvarliga uppmärk samhet och vaksamhet öfver sina lärjungar, Iyckats ad månget fel innan det fått rota sig och utan hårdhet rätta de som redan innästlat sig, samt således uppehållit ordning och tukt utan att taga tin tillflykt till hårdare aga? Visar icke or farenheten också att en skola, som förestås af en sådan för sitt kall ograd lärarinna, hvilken med mfld men ormsorgsfoll modersvård vakat öfver sina lärjangar, gvart erhåller en karakter af sedlig ordning och glad hemtrefnad? Böja sig icke lårjungurne tiå gerna under den gällgnde ordningen och