het blifvit sårad, om rättigheten att lära ö , förverkad. Och nu — hvilken är kristendomens grund , sanning, vid hvilken lärofriheten finner sin gränser? Jag vet det väl att här begynne FI svårigheten, här uppstår så lätt strid oc I motsägelse. Jag vet väl, att så snart san ningen skull formuleras, har hvar och en si särskilda älsklingsformel, och allraminst vill jag förelägga eder en ny trosregel till anta gande. Men — jag vet äfven huru lätt de jåter är att blifva eniga då man vänder si Itill dem, hvilka blott sätta värde på kristen ,domens enkla, religiöst-sedliga kärna och sök: Iskilja denna från dess dogmatiska skal. Jaj Ihar redan hänvisat till evangelium, till dei Ilefvande, den historiske Kristus, till Kristu I sjelf i skriften. Och är icke detta evange. iium kärlek ns evangelium, Guds förbarmand TI kärlek, menniskornas förtroendefulla kärlet till honom, Kristi befriande kärlek, som be. friar menniskorna, hans bröder, från synden träldom och kallat dem till Guds barns fri het? Jag öfverlåter gerna åt hvar och en att med andra ord beskrifva denna kristen. domens grundtauke, för mig gäller det like mycket om man kallar kristendomen kärlekens religion eller den sanna sedliga frihetens eller återlösningens; men jag pästar med fast tillförsigt, att den hvilken tror på detta evangelium, som Kristus icke blott har lärt oss, utan hvilket han har lefvat och beseglat med sitt lif och sin död, som helt oah hållet hvilar på hans personlighet och i denna blifvit till en lifsfull verklighet; att hvar och en. hvilken sålunda kallar Kristus sin herre och frälsare, äfven aldrig förverkat sin rättighet att vara lärare i den protestantiska kyrkan. Och likväl måste vi draga ännu en gräns! Vi hafva att skilja emellan det vetenskapliga läroembetet i den studerande ungdomens krets och folkuppfostrarens, själasörjarens praktiska läroembete. För vetenskapens man gifves det icke nåon annan gräns än kristendomens sanning, n vetenskapens allvar. För folkuppfostraren ves det ännu en annan, en pedagogisk. Han skall framförallt uppväcka, litva och uppnygga, och först sedan lära, rena och upplysa. Eller snarare — han skall blott så utföra detta senare, att det förra aldrig lider lerunder. Han skall alltid hafva sitt embetes praktiska och sedliga mål som dess högsta, för ögonen. Och i sin undervisning skall han icke allenast öfverallt inskränka sig till det verkliga behofvets mått och med praktisk ishet rätta sig efter sin församlings bildningsgrad, i det han erinrar sig det ordet: .Jag hafver ännu mycket att säga eder, men I kunnen ännu icke bära det; han skall äfven göra det till en orubblig lag för sin läcareverksamhet såväl på predikstolen som vid barnens undervisning, att han ingenstädes förstör utan att åter uppbycga,ingenstädes förkar utan att hänvisa pa ett djupare, ide-liare innehåll,. och att allt förnekande icke ir annat än ett medel till målet, ett raskt och tyst bortskaffande af sinnliga och yttre reställningar tör att framtränga till den nögre sanningen. Och nu ännu en fråga: Inför hvilket forum skall frågan om lärofrihetens gränser afhandlas? Genom hvem skall domen fällas?... Svaret är: Alldeles icke genom enskilda skrikhalsar eller genom hela band af förkättrare, senom dessa så kallade vittnesbörds-aflägsaren, hvilka i sina protester äro så helt och vället olika emot de gamla protestanterna som ippträdde mot samvetstvånget, under det att lessa längta efter detsamma och skulle vilja uterinföra detsamma genom sina anklagelser ör irrläror. Domen får endast fällas af sålane, hvilka till det inre äro skickliga och ill det yttre äro kallade dertill — öfver den raktiske andlige endast af kyrkans författingsenliga högsta organer, i föreniog med etenskapliga autoriteter — öfver läraren i eologi endast af vetenskapens representanter ch detta icke inom en enskild teologisk faultet, utan inom den protestanti-ka teolohela stora krets, så långt tyska språket cker. Och sedan — då en sådan dom en gång lifvit nödvändig, behöfves det mycken viset och mildhet till ett billigt afgörande, en lar insigt i den teologiska vetenskapens utckling ända till vår tid, en vidsträckt inlick i framtiden och dess fordringar. Den edande grundsatsen måste alltid vara den, tt utsträcka frihetens gränser så långt som vöjligt, att troget skydda den protestantiska etenskapens helgedom, att alltid behålla för gonen Kristi ord: Hvar och en som icke är mot oss, han är med o0ssn. Å