be uppståndelse-his.oria. da Den fråga det här gäller är den: står oc faller kristendomen verkligen med antagande af dessa våra evangeliers berättelser om her. Id. rans uppenbaielse efter hans död? Och denn: fråga besvarar jag med ett bestämdt nej. T a just här herrskar ju en oändlig förvirring ra Och frågan är ju icke om sjelfva uppstånet. I delsen, d. v. s. om Kristi eviga fortletvande och regerande, om hans seger öfver döden TI onr hans ingång i det nya lifvet, utan blott om den uppståndnes sinnliga och synbara upot penbarelser, om hans kroppsliga vistande på uJorden i fyratio dagar. Och hvem vill våva rt påstå att vår tro beror på dessa Jesu uph penbarelser. att utan dem Kristi bild upplöser sig, att utan dem menniskornas återlösyr lösning icke nått sin fulländning? Jag skulle ap vilja påminna dem, hvilka annars så gerna n åberopa sig pa Schleiermacher, om en sats i fe hans dogmatik, i hvilken han utvecklar att uppståndelsen, himmelsfärden och profetian oin Kristi återkomst till jorden icke kunna a Uppställas såsom egentliga beståndsdelar at rläran om hans person — derföre att lärjunr garne redan erkände Kristus såsom herren kt loch frälsaren utan att ana något om hans a uppståndelse och himmelsfärd och emedan på ;. Saunma sätt hvad oss beträffar vår återlösDing icke är förmedlad genom dessa fakta nl! Härmed stå vi vid slutet af frågan: är skriften enliat dess bokstaf i alla enskiltheI ter af dess innehåll, lärofrihetens grä Och: vi besvara denna fråga med ett tillförsigtligt -nej. Vi säga: reformationens grundtanke ä icka skriftens autoritet i alla dess detaljer. utan den fria forskningen i skriften efter dess a, evaugeliska kärna. Vi äro icke hänvisade till evangelierna enligt deras yttre bokstaf, utan till evangelium i dess saliggö rande kraft. Skriften är icke en läroaukto. de hvilka gjort den dertill hafva bragt den i en skef ställning, hvilken den icke kan bi, behålla, de hafva lagt en börda på densam,ma hvilken den icke förmår att bära. Men -I— den är mycket mera än lära, den är det -som går före all lära och som är all lärof I bildnings skapande drifkraft, nemligen framällniogen af urkristendomens ursprungliga. kta relig lif, den friskt strömmande källan, till hvilken den i de skolastiska begrepI pens öken förvillade kyrkan åter de tillbaka ur hvilken den törstande menskligheten alltid anyo dricker. Den är en oförliknelig folkoch lifsbok, som innehåller en oändlig fullhet af uppmuntran, tröst och uppbyggelse Bunsen betecknar på ett herrligt sätt dess ställning i följande ord: Bibeln är Guds ord till menskligheten. Visserligen ett ord i en tjenares gestalt, men så är det ju med allting gudomligt som uppträder på jorden. Visserligen en bok af spillror men i dessa spillror andas en lefvande ande. Visserligen en bok i enkla ord men i ord hvilka icke förgås emedan hvarje menniskohjerta bär dem vittnesbörd. En bok, full af motsägelser likasom naturen och menniskan och vårt slägtes historia. Men alltid ung och i sig en genom andens enhet, ur hvilken den framgatt, likasom skapelsen är ett helt i sig med alla dess motsatser, ja, just genom alla sina mot. En bok för de visa och dock fattg för hvarje barn, en bok författad på döda språk och dock lefvande på folkens alla tungomål. Men gifves det då, så fråga vi slutligen. alldeles icke några gränser för lärofriheten? Är denna liktydig med godtycklighet och lag löshet? Eller få vi åtminstone icke erkänna någon annan gräns än den hvilken vetenskapen sjelf för sig utstakar genom det i densamma inneboende förnuftet, genom sanningens oemotståndliga logik? Det kunde tyckas så. Sanningen är ju dock det sista och högsta, emot henne förmår ingen något, hon är Gud sjelf. Alltså att forska efter sanning, att förkunna sanning, detta är äfven för oss det högsta; men äfven den sanning som går utöfver kristendomen för att på dess spillror grunda en ny religion eller göra slut på all religion? Ja! att förkunna äfven denna sanning, då vi en gång fattat den med full öfvertygelse och allvarlig sträfvan, är vår rättighet och vår skyldighet. Men — och detta är den fråga på hvilken här allt beror — är detta vår rättighet såsom lärare i kyrkan på en kristlig lärostol, en kristlig predikstol?... Och jag rar: alldeles icke! Här är gränsen. Läraren af den kristliga tron är i församlingens namn af och för densamma stäld på den post, på hvilken han står. Hans kall r icke att förstöra, utan att befordra, utveckla och vidare utbilda den sanning, hvarigenom denna församling grundlades. Den som vill skrida vidare öfver denna sannings ruiner, må göra detta, men endast då han står på den friaste ständpuukten, såsom filosofen, skriftställaren, talaren till sin tid och sitt folk, icke på den ståndpunkt som den måste intaga, hvilken ett kristligt läroembete blifvit avförtrodt. Här finnes gränsen för sanningen, församlingens gräns, derföre emedan den här icke är en rent teoretisk, utan fastmer en praktisk eller kanske riktigare en social. Men den som känner sig inskränkt genom denna gräns, den som innerligt och fullständigt har brutit med det religionssamfunds åsigt om sanningen, hvars lärare han r, han skall äfven hafva så mycken sanniovgskärlek, att han offentligen fulländar den na brytning, att han öfvergifver den kristliga lärostolen eller predikstolen för att från en annan läroplats förkunna sin öfvertygelse. Och hvilken är denna af den kristna församhngen utstakade gräns? Ingen annan än kristendomens grundsanning. Jag talar här med afsigt i singularis och talar icke om grundsanningar, emedan jag väl vet huru lätt denna mångfald af sanningar kan förlora sin enkla religiösa karakter och stämplas till dogmatiska satser. Den som tror på kristen. domens sanning, d. v. s. den som anser kritendomen för att vara den högsta, den fullndade religionen, den som, huru fast han än tror på en under seklernas lopp fortsatt utveckling af de kristliga föreställningarne och en desammas rening från semitiska tillsatser, dock söker och uttör denna utveckling inom den kristna principens område, den som ännu med sin tro står inom kristendomens område och icke sjelf i dåraktig förblindelse i sammanhangets tråd, den har också rättighet att vara lärare i den kristna kyrkan. I Hans legitimation är: kristendomens princip i dess historiska utveckling. Men äfven en annan gräns är satt för den ! vetenskaplige läraren och denna är vetenskapen kd i dess allvar och värdighet. Der hvarest enna gräns upphäfves, der detta allvar upp; vitet, ty den är öfverhufvud ingen lära och ÖN een mr mS gm mee OA ad DIR dl rt me bot mA er gifves, der den tomma frasen ompgifver sig