hållandet då utrikes examinerade läkare icke behöfde undergå något annat prof än det s. k colloquium familiare. e föreskrifter, som sålunda voro af behofvet påkallade, måste blifva allmänna och icke gälla läkare från det ena eller andra landet. Då det är kändt, att vid flera utländska universiteter doktorsdiplom till och med kan köpas, och innehafvande af ett sådant sålunda icke förutsätter inhemtade kuns aper, skulle allmänheten vara föga betjenad af dylika doktorer. Dessutom lärer en hvar känna, att läkares inkomster i vårt land icke äro så lysande, att mer framstående i andra länder kunna finna sig hugade att hitflytta, utan endast sadana, som för bristande kunskaper eller af soda orsaker icke hafva bergning i sitt eget land. Om fordringar af utländningar äro stora, äro de dock icke större än af infödingar. Medelmåttor och oduglingar böra icke lemnas tillfälle att komma hit. Följden at en fribet sådan insändaren pårkar skulle blifva, att få, om nägon, i vårt and skulle finna sig hugade att välja ett letnadsyrke, för hvilket erfordras grundliga studier, hvilka icke kunna inhemtas utan mangårigt träget arbete och stora pekuniära uppoffringar. Som insändaren säger hafva vi några skickliga danska läkare, men dessa hafva hitkommit under undantagsförhållanden. Då koleran 1834 hemsökte vårt land, var antalet läkare otillräckligt, och blef det ännu mer genom sjukdomsoch dödsfall. Vedersrande. förfrågade sig då i Kjöbenhavn om icke unga läkare voro villiga att här blifva anställda, då flera, af begär att lära känna en för dem främmande sjukdom, antogo anbudet, och af dem stannade sedan några qvar. Svårt är att fatta hvarföre undantag bör göras för läkare från Norge, då något tillnötesgående i detta afseende från detta land cke förmärkts, och svenskar mer behandas som utländningar i Norge än norrmän i Sverge. Uttrycken: herrsklystna, mot hvarandra ivaiiserande fakulteter samt dessas med wvarandra i stränghet täflande examina risorosa, äro så obehöriga, att de få stå för nsändarens räkning. Hvar och en, som har vilja och förmåga tt fatta bildningens höga värde, såväl hos äkare som andra vetenskapsmän, måste med acksumhet erkänna den sjelfuppoffring läarne vid våra medicinska fakulteter visa, cke allenast genom att sjelfva inhemta kunkaper, utan äfven bibringa dem åt sina lever. Det torde icke heller kunna nekas, tt vårt lands läkarekår i kunskaper kan ullt mäta sig med andra länders. Så var cke förhållandet på den tid, då landet öfvervämmades af utländska s. k. läkare.