Söta Stafva, tag icke så illa vid dig — du är alldeles blek, vet jag — jag tror du dånar — har du inte litet Hoffmans eller dubbla lavendeldroppar — Eva — Eva — stammade Gustafva. Kors, flickan är hos mig, svarade fru Fernlund lugnt. Seså, i Guds eviga namn, hvad skall det nu bli af? tillade hon, då Gustafva störtade förbi henne ut, lemnande alla dörrar öppna och utan att tänka på annat än det återfunna barnet. Fru Fernlund såg sig omkring i salen. Hon förstod att hon var fullkomligt allena, och kunde ej motstå begäret att göra en liten inventering hos sin väninna. Det var necken! Tolf silfverskedar med båd stort och smått, i skänklådan! Tänk att jag aldrig skall vara i stånd att riktigt få reda på huru mycket silfver Gustafva har. Och så väl igenläst allting är sedan! Efter en hastig upptäcktsresa i köket och sängkammaren, som dock ej var synnerligen fruktbärande; mäste fru Fernlund, alltjemt svätvande i ovisshet om Dahls rikedomar, begifva sig hem. Hon stängde dörren och medtog nyckeln. Just då hon skulle gå in i sin port fick hon se Dahl, som med tunga steg och tungt hjerta vände åter från sin fruktlösa spanin Hon förstod genast att han varit ute fi att söka efter barnet, hvarför hon börjad ropa och hvifta med snibben af sin storsiga sjal. Dahl såg upp, påskyndade sina steg och efter en hastig förklariog följde han med enne in. Der fann han lilla Eva i fostermodrens amn, under tårar afgifvande en sani. färdig berättelse om sitt äfveotyr. Hon hade gans ska riktigt fått rätt på den gata och det hus hon sökte, men inkommen på gården