Här står fjellet i sin prakt, Speglar grönklädda hjessan i blånande fjorden Der har också solens makt Klädt i bröllopsskrud torft:ga jorden. fverallt i nordens tre land Håpp och fruktan gå haud i band; Men åt hoppets milda bud Vilja vi vid vårt samqväm ge ljud! Och vi helsa eder från Varma bjertan. som klappa för brödren i vester: Kojans som palatsets son Deltar i våra mödor och fester! Snart finns ingen i vårt land — Tryggt vi kunna till eder de orden utsäga, — Som ej lärt vårt brödraband Skatta högst bland det goda vi ega. Moln och dimmor komma och gå, Solen är densamma ändå, Och när töcknets makt är slut Lyser klarare hon än förut! Så emellan nordens land Knytes fastare samman alltmera det bandet, Som man ryckt uppå ibland An i det, än i det brödralandet! Snart stå nya slägten opp, Som ej ensidigt blott vid sin torfva sig fästa; Men vid alla skiftens lopp Seatt enighet styr till det bästa. Ingen hindrar norrman och svensk Hvar för sig att stå fusterlindsk, Blott i nöds och faras stund, Vi beskydda som ex man vår grund! Och hvad är vår sträfvan bär Der vi mötas på nytt uti forskningens schakter, Om den ej ett offer är t förbrödringens vänsälla makter? Hvad som ett skall blifva, må Först förenas och samlas i tanken och anden, Sen skall deras knoppar slå Ut i blommor och frukter för landen! Allt hvad här på vetandets fält Oss invid hvarandra har ställt, Skall en gång i sinom tid Närma folken i kärlek och frid! Och, om nordens trenne folk Hålla samman som bröder i glädje och fara, Hvässer sveket än sin dolk, Kunna trygga och fria de vara. rör oss alla häfdens blad Tälja berrliga sägner om sorger och ära, I dess bok på hvarje rad Stå ett minne, en varning, en lära! Sverres land och Engelbrekts land, Valdemarers bokprydda strand, Allt är dock densamma nord, Allt är fädrens och bragdernas jord! Må vi plöja den i frid, Likna forntidens nordmän i anda och gerning; Må vi värna den i strid, Hur ödet än kastar vår tärning! Växe kraft i mannaarm, Rätt i lag, ljus i tanke och malm uti sången, Växe tro i jungfruns barm, — Då är än ej vår stortid förgången! — Detta vare helsningens ord Från vår kära fädernejord; Och nu, hell ert Norge, hell! Gud beskydde dess dalar och fjell! —ed— Hilsen til Norge. Mel.: Vikingebalk. Mörk var Synskredsen rundt om vort Fsedreneland; men vi kjende: naar Skyen er mörk, Kan et Nordlys gaa frem og med Guldkorn besaa selve Jöklernes blinkende Örk. Hvert et Sandhedens Blus, hver en Skjönhedens Gunist, som fra Videnskabs Esse gaar ud, Föjer Del til det Lys, til det straalende Veeld, som gjör Fremtidens Dagskjer saa prud. Naar kun Alfader vil, skal det flamme fra Nord, og fra Zenith til Nadir engang Skal det lyse som Baun, kalde sammen til Daad, som et Varsel om Tidernes Trang. Op til Bön og til Arbeid for Lyset i Nord! og hver Broder hav Tak tor en Haand! Lad cs kjempe mod Maalet i Fostbroderlag! lad os knytte det trelöbne Baand! men Historiens Fase er den: De, som drömmede sammen i Vuggen, tilsidst skulle mödes i Livet igjen. Unge Norge! hav Tak for Dit Haandslag idag, vi kan möde vor Fremtid med Tröst: Dagen dzemrer i Midsommermorgenens Glands, og paa Sommeren fölger jo Höst. EE. Fangel. Till Skandinaviens qvinna, Mel : pO), Vermelandp, ete. vind, Med tysta fjät du smyger genom salen. f Hvem är du? Lik en fläkt af den milda sommar; s Du rör dig i mitt bjerta, du lågar på min kind, v t Jag ser ditt öga le ur festpokalen. Du ljufvaste bland väsen på jordens vida rund, iq Till dig min tanke flyger i festens glada stund, Tili dig, hvars namn ej sången nämna vågar. Ej finns en vrå på jorden, der ej en qvinnas bild Har jagat blodet till en ynglings hjerta, Det fanns ej tid, när qvinnan ej tålig, öm och mild Med mannen delat lifvets fröjd och smärta; I mensklighetens saga var hon den milda händ, Söm sådde himlens såde och fridens kärfvar band, s En gyllne länk emeilan jord och himmel. Den vilda kraft du tämjer, du är den svages tröst, ! 1 ( 1 1 f t 1 0 1 t I Gamle Norge! med Smerte vi skiltes engang; S J f t I I r g t c I tviflets storm är du värt bästa ankar. t Din ljufva stämma jagar bekymren ur vårt bröst, !Y Som David sjöng dem VWort ur Sauis tankar. F Du lockar ljuft vår ande att bada sig i ljus, ; Hans hjelm du fejar blank ifrån sjelfviskhetens 1 grus Och fröjdas när han speglar bimlahvaltvet. ti Hvem vet, hur ofta mannen med dina bragder skröt! ö Ty när hans rykte växte stolt som eken, r Var du den gömda roten i hemmets stilla sköt;!o När forskarns lampa lyste, var du veken. L Hvar ädel bragd, som glänser i saga och i sång, ; Hvad skönast mannen verkat och tänkt, det låg en a gång : Och värmde sig som barn invid ditt hjerta. S 0, nordens ,hulda .qvinna, du är vårt framtidshopp. Naturen skall ej ändra sina lagar: Den ros, som under sekler har slumrat i sin knopp, ft. Skall slå sin blomma ut i våra dagar. Vår framtidsdröm skall mogna, — den hvilar i din hand: Ett enda folk skall växa i Skandinaviens land, Om du vill bli vår drottniog Margaretha. Frithiof Holmgren, I det allmänna mötet sista dagen höll prof. Worsaae ett jemförande arkeologisk-etnografiskt föredrag med särskilt afseende på norden, samt prof. Frith. Holmgren ett föredrag om hjertat. — Beslutet att Kjöbenhavn skulle blifva sam-!