hafvet. Den massiva slussporten — i anseende till kanalens smalhet äro slussarne hela linien utefter endast försedda med en port — vänder sig gnisslande på sina hakar och vi se framför oss tvenne ofantliga stentrösklar. som vi måste öfverstiga. Nu öppnas luckorna till den öfre slussporten och snart visar sig samma egendomliga skådespel, som vi förut så många gånger under resan beundrat: ett praktfullt konstgjordt vattenfall som bildas då vattenmassan rusar ner öfver slusströsklarne. Men nu har Laxen höjt sig så mycket att vi kunna gå i land. Handen åt damerna och hela sällskapet spatserar öfve: Lennartsfors bro en passant beundrande de: präktiga fallet och det vackra landskapet ne; till stångjernssmedjan, hvars skorstenar artigt presentera charmanta välkomstbuketter ai sprakande eldgnistor. Nu äro vi inne i smedjan, der en öfverdängare till mumblingshammare håller ett förskräckligt oväsen. Just som vi inträda, tages en smälta ur härler och transporteras till städet. Helt säkert har ni liksom vi, ganska ofta i dagligt tal be gagnat uttrycket en hel smälta utan att tänka på att detta uttryck helt enkelt härleder sig från den mjuka, glödgade klump at smidigt jern, som till slut bildar sig vid färskning och som sönderhugges under stångjernshammaren i flera (vanligen 3) särskilta stycken, af hvilka hvardera utsmides till en jernstång,. Vi betrakta med intresse det för oss fullkomligt nya skådespelet och beundra den lätthet, hvarmed den reslige Vulkanisoner handterar de glödande jernklumparne under hammaren, ungefär lika ogeneradt som andra menniskor ta för sig några bitar socker med en sockertång. Det är skumt derinne i smedjan, elden från härdarne förmår icke lysa upp alla vinklar och vrår i den stora byggnaden, der svarta gestalter tassa omkring i halfdunklet som spökena i Hoffmans berättelser, men då solen faller in genom den öppna dörren och bryter sig mot det glödande jernet, uppstår en af dessa underbara ljuseffekter, af hvilka de gamla mästarne understundom i sina eldstycken vetat begagna sig. i återvända nu till vår flytande verld i slussarne, efter att dock först ha nyfiket betraktat ännu ett hittills osedt föremål, nemligen en masugn, som dock tyvärr är helt kall för den uppmärksamhet han väcker; vi skulle hellre sett att han visat sig glödande. eller med andra ord, att han i sitt väldiga inre hållit på att smälta en dugtig portion tackor med brinnande jernsåsn. Vi äro nn inne i Stora Lee, eller rättare den vik deraf, som kallas Foxen och är omkring 12e mil lång. Klockan är ungefär ?42 på eftermiddagen då vi styra in på denna sjö, vid hvilken yttersta punkten för Laxens sträfvande framåt, Strand, ligger. Samtliga passa gorarat ha, himlen vete hvarifrån, fått en föreställningen, att denna sjö är de förut asserade underlägsen i naturskönhet och etrakta derföre till en början med skäligen likgiltiga blickar dess vilda skogiga stränder, hvilka synas aldrig ha blifvit trampade af menniskofot. Men just som vi som bäst sitta och lyssna till något som vi aldrig trott oss få höra på en sjö långt upp i Dalsland, nemligen Inez stora aria ur Afrikanskanp, med könstnärlig färdighet sjungen af en dam bland ressällskapet, komma vi a.t kasta en blick på landskapet framför oss, och ett förtjust: Ack, så gudomligt!, banar sig väg öfver våra läppar. Den vy, som nemligen nu så småningom träder fram i bakgrunden, är så vacker, att den endast kan jemföras med dem vid Håfverud eller från Laxsjöns stränder. På en i sjön framskjutande udde ligger till venster en vacker kyrka — Foglaviks kyrka — liksom simmande på vågen. Till höger öppnar sig ett skogomkransadt sund och midt inne i detta ligger en den täckaste holme, Upprandsholmen, på ömse sidor om denna stiger den ena tjusande udden fram efter den andra och i lointainen, afslutande den herrliga taflan resa.sig i det blånande fjerran skyhöga fjell. Det är en del af Hånsfjellet i Norge. Fåfängt skulle vara att söka skildra den tjusande färgprakten i denna tafia. Den störste mästares pensel skulle knappast förmå att framtrolla den på duken, ty hvilken palett eger väl färger som i klarhet kunna täfla med Mästarens öfver alla jordiska mästare! Förtjusningen bland passagerarne känner också knappast några gränser. Med klappande hjertan och fjerrglas eväpnade ögon sluka de, så att säga, denna så oväntade uppen-l barelse af det sköna på jorden. Se dit!( — nej, dit — 0, så errligt — pär detta l den sjön, som skullg vara så ful? — Så der låter det från alla sidor, och då man omöj-!1 l ligen kan slita sig lös från det hänryckande skådespelet, måste den snälla restauratrisen nolens volens låta servera middag på däck. En skälmek bris kommer dock innehållet i sopp-.tallrikarne att mer tjena till utvärtes än invärtes bruk, hvadan man, ehuru motvilligt, tilll. förekommande af alla eventvaliteter måste beqvärna sig till att krypa in i matsalongen. Fartyget har nu passerat den gentemot! Foglaviks kyrka belägna Sundsby brygga, der ett nygiff par — en förmögen hemmansegare, enkling med 6 barn, som ännu en gang fastnat i Hymens garn, och hans maka — med tillsammans minst ett sekel på nacken ökar passagerarnes antal. De se håda så innerligt hyggliga ut dessa båda nygiftar af en ovanligare sort. Hustrun låter strumpstickorna flitigt gå hela dagen, och mannen gitter bredvid, läsande Brauns Knut, hvilken en af passagerarne qvarglömt på däcket, och den han studerar med ett orubbligt allvar, ehuru på samma sätt som en viss behornad notabilitet påstås läsa bibeln, d. v.s. baklänges. Nu äro vi framme vid sjörg nordligaste ända, hvarest Töckstorss bruksegendom är belägen. Här går man i land och beundrar en stund den hänförande utsigten från en(å bergssluttning öfver sjön och dess mång5 taldiga små trädbevuxna öar, hvilka kommit! p oss att en stund bortåt tro oss färdas på någon af Mälarens vackraste farleder. Bruket, som eges af brukspatron A. E. Lagreljus, utmärker sig för ett vackert läge och! ik synnerligen väl hållna bruksbyggnader. Men Laxen musicerar, till affärd, vi lemna det vackra Töcksforss, och efter en passage afls! obeskriflig skönhet mellan af aftonsolens stråar förgyllda holmar och landtuddar, ånga vi af vesterut ned till Strand, Laxens slut-, station. Ungefär midtemellan F oglaviks kyrkan ch Strand, mellan en liten smal ö, å kvarsR stra spets gränsmärket mellan Sverge och R mm a 2 alhalman hvaraoct I