Nedför Höneforsen gå de träd som fällas i de stora skogarne vid Randsfjorden och dalarne deromkring. Då man ser de nakna stammarne komma flytande med elfven drages tanken till de mörka skogar, der timren en gång slogo rot och vuxo upp i den vilda naturen. År det icke som kunde de stympade träden tala? De berätta om furuskogens poesi, om lifvet uppe vid sätern, om mörka klyftor och ljusa dalar. Det är som om de ville locka oss upp till sin födelsebygd. Men de locka förgäfves, ty hågen står till andra dalar, till trakter långt skönare ändå. Vid Buesund hyra vi oss en båt för att vända tillbaka öfver Tyrifjorden. Innan vi åter hinna land bryter natten in, nej, icke natten, utan den långa afton, som räcker tills morgonen gryr. Allt är så stilla och tyst, endast årorna plaska i jemna slag. Häroch der krusar en sakta vind den spegelblanka fjorden och bildar ljusa vägar på den mörka grunden. Har ni sett en skönare natt? Nej, helt visst icke. Nåväl, så Jåt oss då njuta den rätt. Att längre tala om våra intryck verkar störande, luta er derför i bakstammen och lemna drömmarne fritt spelrum tills ni åter väckes upp af er reskamrat Richard. VERSERNA