Jag skall resa. Genast ? Ack, store Gud! Seså! Svär att lyda migle Jag svär det. Tack, Armand, tack! och räkna hädanefter på mig.n Jag nödgas således lemna er ensam, utan stöd, utsatt för en svår strid, och under det ert lugn, kanske er lycka hotas, skall jag sitta der overksam och lägga armarnei kors, jag, som skulle vilja bära er genom alla faror!, Det finns inga faror för mig, då ni icke mera är här. Jag fruktar ingenting af Montrogers häftighet, ty mot mig vågar han ej låta den bryta ut. Öm ni deremot stannade qvar, skulle ni förlama mig, komma mig att förlora hela partiet. Jag reser!, Skynda er att taga afsked af ertant och säg allt åt henne. Allt? Allt — jag önskar det. tan, tjugu gånger vi s Jag var nära att åter störta dit, då jag, just i det ögonblick jag utgick, säg Celie belyst af det purprade återskenet från grottans fuktiga väggar, smärt och skiftande som en hafsnymf, skälfvande som algerna, hvars långa grenar slingrade sig vid hennes fötter. Hon sände mig med yttersta fingerspetsen förd till sina läppar en nästan moderlig helsning, sakta ropande ett: Gud beskydde dig!n Jag skulle velat återvända för att dö vid hennes fot, men hon visade mig tillbaka med en bestämd åtbörd. Jag skyndade således bort, utan att en gång tänka på att taga afsked af Stöphen. Jag tröstade mig med att för tantutgjuta min sorg och min fröjä. Hon blef mycket