första äro en bild af det genom lifvet fort-1 farande fosterbrödraförbundet och derjemte j har skalden i deras mun lagt hufvadmomenterna af de gamles lefnadsvishet. Helge äri den betydelserikaste karakteren, men den är j tecknad med för mycket hat och dessutom ofullständigt. Han är nordmannalifvets skuggsida. Hans ansigte är ett oleklagdt nej på i mensklighetens böner,. Men denna hårdhet har icke något försonande drag af tapperhet och Kraft. Han är nemligen derjemte feg, listig, lömsk och nedrig i sin hämnd. Han vördar gudarne, men af vidskepelse, och denna ;kaliar hao religion. Han är således exponent af den nordiska hedendomen och hade såsom sådan förtjent en utförligare skildring. Det Baldurs tempel, uti hvilket han blotadel och spådde, och det, uti hvilket Frithiof försonades, utgöra en så skarp och för hela poomets högsta betydelse väsentlig motsats, att den bort tydligare och fullständigare hållas fram. Det var väl hufvudsakligen af högfärd, som Helge åt Frithiof nekade sin syster, men han nekade henne äfven åt kung Ring, den öfvermäktige grannen, Nordens berömdaste furste, och detta åter var vördnad för orakelsvaren. Han blottställde sig hellre för krig och underkufvande, än bröt emot gudarnes bud. Han var intolerant, såsom vidskepelsen alltid fordrar, och drog derföre i härtåg mot finnarne, för att förstöra deras dyrkan. Berättelsen derom, och om hans död, hade bort framställas i en egen sång, och ej berättas endast i förbigående i den sista. Fritbiofs försoning häntyder på framtiden och kristendomens frälsande seger, och Helges död är bilden af det gamlas undergång genom sig sjelf och sin egen löga — och motsatsen hade blifvit mer t dlig och Smponerande, om större fullständighet lifvit ifven äfven åt den tragiska sidan. Björn är en älsklige bilden af hedendomens nordiska ungdomskämpe. Modig, frisk och glad, full af lefnadslust, tapperhet och krigslust, var han trogen sin fosterbror, och hade alltid på tungan, säg hur du vill, jagär genast färdig. Dialogen mellan honom och Frithiof är ett herrligt stycke; motsatsen mellan vikingalifvet och det till hemmet, familjelifvet, fosterjorden och det fredliga samhället längtande furstehjertat, som är mätt på ära, rot och äfventyr, träder der framien så ren, mensklig och vänlig form, att man känner hura derigenom skildras en utvecklingsakt i samhällets eller rättare mensklighetens historia. Det är äfven, om du så vill, motsatsen mellan ynglingen och mannen. — Björns ord sNär jag blir gammal, vid grönskande jord, Växer jag också väl fast som gräsen. Nu vill jag dricka och kämpa ombord, Nu vill jag pjuta mitt sorgfria väsen.s hafva djupt fästat sig i mitt bjerta och gjort mig tolerant emot ynglingalifvets buller, bång och utsväfningar, när de icke öfverskrida en viss gräns. Björn gör vikingalifvet till ett gladt minne, med hvilket man äfven på bildningens högre ståndpunkt kan försona sig. Geijers viking åter gör det hemskt och stridande emot all djupare känsla af det verkligt menskliga, och oaktadt framställningens obestridliga mästerskap blir den föreställning, som derigepom framkallas, vidrig och motbjudande. De karakterer, som bilda den andra sidan af poemet, eller nordmannalifvets öfvergåog till ett ädlare och menskligare, och den jag således vill kalla poemets framtidsgestalter, äro Kung Riovg, Baldurs öfverste prest, Ingeborg och Frithiof. Kung Ring är en herrlig gestalt, så lefvande, att man tycker sig hafva honom för ögonen, och så konseqvent med sin höga bestämmelse och med sig sjelf, att han omedelbart ingifver vördnad. Det är ingen öfverdrift i hans teckning och det oaktadt har man skäl.att önska, det icke blott skaldekonsten, utan äfven den verkliga historien hade till oss öfverlemnat en sådan konungabild. Han är personifikationen at Nordens fridsälla konungadöme och: motsvarar det ideal, som synes hafva föresväfvat vår nyss aflidne store konung. Baldurs öfverste prest är exponenten af Nordens bildning i dess första seger öfver det råa kämpalifvet. Det märkvärdiga talet till Frithiof innehåller tydligen Tegners egen trosbekännelse, den han iklädt Baldurs-mytens jar form. Det är falskt, om man tror, det egnör velat här framställa den gamla asaläran såsom den verkligen var. Baldursmyten, oaktadt dess obestridliga skönhet, var icke någon försoningslära. Baldur är ej någon förebild af Kristus: Han är Nordens Apollo, våren, morgonen, ungdomen, det nya lifvet, och det är således oriktigt, att han, då han blottad ställde sig fram, såsom ett mål för de öfriga gudarnes pilar, hembar sig sjelf till ett försoningsoffer för dem eller för menskligheten. Det var känslan af odödligheten (genom oberoendet af alla dödens makteg af lifvets gudomlighet, och icke den af nödvändigheten af den timliga varelsens sjelfuppoffring, som lifvade honom. Asaläran är en af de många artförändringarne af solens dyrkan, den är naturmyt, och innehåller icke någonting om den sjelfuppoffring, försoning och nyfödelse, som utgöra mensklighetens go kristendomen uppenbarade väsende. vad deri talas om uppståndelse är endast lfvets, genom våren och ungdomen hos hela den organiska verlden, utvecklade förnyelse. Men betraktad från kristendomens högre ståndpunkt, får äfven hedendomen en ljusare färg och blir sjelf förvandlad till något ädlare och högre än hvad den i verkligheten vär, och det är denna ljusare skepnad, denna förvandlade och betydelserikare gestalt, som Tegnr, genom Baldursprestens tal, gifver åt asaläran, Det är icke blott Frithiofs försoning, hvarom stycket handiar, utan äfven hela den nordiska verldsåsigtens. Presten talar om kristendomen såsom en framtidens makt, och här är det Ter ör sjelf, hvars ord