ett misstag. Ifrågavarande qvittens af 1810 Upptager en räkenskap, hvilken i den af Grörblat äppgjorda katalogen öfv.r senatens äldre arkiv intager nummern Nyland: 3240, 3241, innehållande in duplo (d. v. s. konsept och utskrifvet ssomplary bMorten Knatsons Rekenskap för Kymmenegår sampt zederlax, wäckelax och pyttis Socknar med Elirae fierding pro anno etc. 1563 Men den handling, hvars omslag utgjorts af konungastyrelse fragmentet, bär titeln: Mårthen Knutzsons Reken: skap För Konunglige Maiestatz Arff och Egne Item Kyrcke och Prebende landbönder Wdij wederlax och Pyttis Sochnar med Fleme Fierdungh etc. 1563.. Den ringaste körnedom af de kamerala förhållandena under Gustaf Wasa och tiden derefter ger vid banden, att dessa tvenne räkenskaper äro skilda saker, och den senare bland de nämnda upptages icke i qvittenset från 1810 samt fanns ännu på Grönblads tid icke i senatsarkivet. Hade sådant varit förhållandet, hade äfven dess omslag tillräckligt tidigt vandrat till universitetsbiblioteket, för att icke nunfera kunna af senaten disponeras. Att samma handling icke heller finnes upptagen i qvittenset af 1864, är en sak för sig. När allt får omkring. ser det ut som om hela handlingen all eles icke hitkommit från Sverge, och i sådant fall blefve hr Klemmings reklamationsrätt än mer tvetydig ). Emellertid är det icke vår mening ett numera ifrågasätta, hvem pergamentet bör tillhöra. Det är endast det oj annlaga i hr Klemmings beteende vi velat påpeka. Sakens sammanhang är i korthet följande: I slutet af Februari 1867 anmälde br Elmgren vid Historiska Sektionens sammanträde den kort förut af honom gjorda upptäckten, hvarvid fragmentets tryckning härstädes genast beslöts. I medlet af Mars hade hr Klemming genom tidningarne derom erhållit kännedom och anhöll nu i bref till hr Elmgren, att erhålla dokumentet till gäseende, hvarjemte han utbad sig tilllåtelse att få af detsamma taga ett fotografiskt facsimile. Med en, efter hvad vi tycka, högsinnad uppfattning af sakförhållandet, var man hä! städes genast beredvillig att villfara denna beg: ran och manuskriptet öfversändes med första öppet vatten, emedan man ej velat utsätta det för vinterpostgångens farligheter. Vid samma tillfälle öfversändes jemväl 24 andra pergamentsblad, hvilka tillhöra universitetsbiblioteket, dit de långt för detta blifvit af senaten skänkta. Dittills hade fråga endast varit om ett påögnande samt fotograäien kopieriog. Men i skrifvelse af den 8 kt. 1867 företager sig hr Klemming att, med förbigående af de personer, af hvilkas humanitet han bittills. betjenat sig, direkte hos kejs. senaten an hålla om eganderätt till det anförtrodda godset). Utgången är känd. Endast det vilja vi tillägga. att de 24 öfriga bladen, hvilka såsom universitetets tillhörighet icke kunde af senaten disponeras. änpu befinna sig i hr Klemmings händer, . Sedan hr Klemming nu blifvit egare af konungar styrelsens manuskript-fragment, tyckes han hafva trott att kejs. senaten på samma gång skänkt honom jemväl den litterära eganderätten. Utan att bevärdiga hr Elmgren med någon förfrågan i dette hänseende, utgaf hr Klemming den 20 December 1867 det funna fragmentet under sin firma. Han kunde naturligtvis härvid icke undgå att i förbi ende nämna hr Elmgrens namn, men ansåg till ika lämpligt att såvidt möjligt dividera den i Fin land skedda upptäckten, och insköt derföre — vi veta ej efter hvilka meddelanden — doktor Bo: manssons namn i främsta rummet, en taktik som språkröret i Aftonbladet allt fortfarande vidhåller i kunna sannerligen icke begripa, hvad denn: manöver skall betyda. Här torde vi dock känns detta sakförhållande bättre än der borta i de klemmingska kretsarne, och det säkra är, att dok tor Bomansson ej gjort det ringaste anspråk på andel i upptäckten. Det är dessutom klart att man må nu dividera huru som helst, icke den rin aste bråkdel kommer på hr Klemmings anpart en intentionen är påtaglig såväl i det ena son det andra. Att detta allt icke öfverensstämmer med hä bruklig måttstock för litterär grannlagenhet, hafv vi redan uttalat. Vi tro ogerna, att en annan mått stock i Sverge gjort sig gällande. Vore sådan fallet, kunna vi ingalunda erkänna dess giltighet