gjorde anmärkningar, som han lyssnade till. Dessutom är det så med målning, ser ni, att ibland bedömer man superbt, ibland har man mindre blick derför. Vi skola se hur det vill sig! Och härvid flyttade han sitt staffli i fördelaktig dager, sedan han, för att låta färgerna klarare framträda, gått öfver målningen med en fuktig handduk. Jag var nu nödsakad att antingen göra ett utrop af beundran eller att se honom förtviflad. Jag blundade således och utropade: förträffligt, min vän, för. räffligt! Jag vill i säga att jag är förstå-mig-påare, men jag skulle mycket bedraga mig om icke det här är bra. Han var nära att omfamna mig. Jag var så förskräckt öfver mig sjelf, att jag efter detta betraktade med öppna ögon både taflan och en mängd etuder, som han visade mig, för att upptäcka förtjenster deri. Jag lyckades tyvärr icke, men jag var så missnöjd med mitt samvete att jag i stället att beundra Stephens målningar, gjorde mitt bästa för att tycka om honom sjelf. Han var hundra gånger mera värd än alla hans taflor och det mål, hvartill jag sträfvade, var kanhända på längt när icke så rent och fritt från egoism som hans. Han märkte snart min nedslagenhet. Jag missbrukar er vänskap, sade han; jag tröttar ut er, och ni har varit nog god... Jag tillstår, svarade jag, att härinne är en lukt af torkad fisk, som... ni tycker visst att jag är mycket ömtålig, men jag är icke, som ni, härdad genom vanan... Ja, ja, vi skola gå uts, svarade han; jag trodde jag rökt så pass härinne, att fisklukten icke skulle kännas, men det har icke hulpit märker jag. Låt oss gå ibland skären här ett slag; de äro så fängslande. Ack det är ett förtjusande litet ställe, det här,