tills betraktats såsom ett af hufvudstaden förnämsta, ginge för Stockholm förloradt och detta med hänsyn ej allenast till expor af omförmälda produkter, utan ock till nämn da orters förseende med deras behof af köp mannavaror af alla slag, då det vore klart att, såvida prisskilnaden icke blefve alltfö stor, man helst köpte sina förnödenheter i den ort, hvarest man finge afsätta sina pro: dukter. Till bevis för att det sist anförd: icke utgjorde endast en förmodan, utan bekräftades af erfarenheten, anfördes i motionen exempelvis, att på senaste tiden Fernö bruks jernoch skogsprodukter skickats på jernväg till Göteborg, oaktadt kommunikationen med Stockholm erbjöde fördelen ai 5,s mil kortare jernväg och sjötransport frår Köping. På grund af det sålunda anförda föreslog hr von Koch, att stadsfullmäktige skulle tillsätta en komite, bestående af tre medlemmai af Stockholms börs, hvilka borde erhålla uppdrag att efter inhemtande af fullständiga upplysningar i ämnet, så fort ske kunde, till beredningsutskottet afgifva utlåtande med förslag till de åtgärder, som för ändamålets jinnande kunde anses vara tjenliga och lämpiga. På anmodan af beredningsutskottet har nu handelsoch sjöfartsnämnden öfver detta hr von Kochs förslag afgifvit ett utlåtande, hvari nämnden efter att hafva i korthet redogjort för förslagets innehåll yttrar följande: Kort efter det denna motion blifvit hos stadsfullmäktige väckt, inkom trafikstyrelsen till K. M:t med en und. skrifvelse, innefattande redogörelse såväl för de fraktnedsättningar under gällande fraktbestämmelser, som styrelsen med anledning af K: M:ts nådiga bref den 10 förutgångne Maj i vissa fall skulle ega besluta, som ock för skälen till dessa fraktnedsättningar; och inhemtas af denna skrifvelse i afseende på den nu ifrågavarande, med direktionen för Köping—Hultbolaget träffad fraktöfverenskommelse: att trafikchefen vid Köping—Hults jernväg med anledning af flere, i granskapet af denna jernväg boende industriidkares till honom gjorda förfrågningar om blifvande frakter från stationerna å sagde jernväg till Göteborg hos trafikstyrelsen föreslagit de åtgärder, som han ansåg ändamålsenliga, på et så väl Köping—Örebrobanan som stambanan skulle till ömsesidig fördel kunna inleda någon del af dessa orters betydande jernoch trävaruproduktion på båda banorna; och afsåg detta förslag att söka bestämma jernvägsfrakten till Göteborg i öfverensstämmelse med vanliga sjöfrakten från Köping och Arboga till nämnda exportort; att trafikstyrelsen, sedan den underrättat sig, att nyssnämnda sjöfrakt högst utgjorde 42 öre för centner jern och 6 rdr 48 öre för tolft plank om 45 kubikfot, på grund af det genom ofvan åberopade k. bref erhållna bemyndigande att i allmänhet uppgöra öfverenskommelser om gemensamma, genomgående frakter eller specialtariffer med de enskilda banornas direktioner, gemensamt med Köping -—Hultjernvägens direktion bestämt frakterna från stationerna å nämnde jernväg till Göteborg i enlighet med ofvannämnda sjöfrakter; att, på det vagnarne icke måtte behöfva från Göteborg återgå tomma, trafikstyrelsen och direktionen för Köping—Hultjernvägen jemväl öfverenskommit om särskilda fraktsatser för stenkol och cokes från Göteborg till stationerna å Köping—Hultbanan till belopp, varierande mellan 33 och 35 öre för centnern; att någon framställning om särskilda, nedsatta fraktbestämmelser mellan stationer å Köping—Hultbanan och Stockholm icke skett; samt att, då sjöfrakterna mellan Köping och Swekholm utgöra 16 öre för centnern jern och 2 rdr 25 öre för tolften plank, för hvilka fraktbelopp det icke vore möjligt för jernvägen att utan direkt förlust verkställa transorter 26 å 27,5 mil, någon så beskaffad täfan med sjöfarten, som föranledt fraktnedsättningarne till Göteborg, icke kunde försökas i fråga om transporter mellan Köping —Hultbanan och Stockholm. Af denna trafikstyrelsens skrifvelse visar sig, att afsigten med den mellan styrelsen och direktionen för Köping—Hults jernväg öfveronskomna fraktnedsättning varit att till jernvägarne draga en rörelse, som eljest haft att å andra trafikleder söka sig väg till Göteorg, äfvensom att icke enahanda anledningar eller samma utsigt att tillvinna jernvägen någon del af trafiken mellan orterna kring Köping—Hultbanan och Stockholm förefunnits. Det skulle dock kunna ifrågasättas, huruvida icke billigheten fordrat, att en efter väglängden proportionerlig fraktnedsättning mot den, som på sätt nämndt är, blifvit bestämd mellan Köping—Hultbanans stationer och Göteborg, äfven kommit Stockholm till del; men, enär utaf de upplysningar i ämnet, nämnden sökt förskaffa sig, framgått, att äfven med en sådan proportionerlig fraktnedsättning hufvudstaden antagligen icke kunnat begagna sig af jernvägen för transporter af jern, trävirke, cokes och stenkol från och till stationer på Köping—Hultbanan, emedan för det närvarande, och intilldess jernvägen blifvit framdragen till stadens hamnar och lastageplatser, omlastningarne och fraktkostnaderna vare sig från Liljeholmens station eller frän Södra bangården härför lägga hinder i vägen; har nämnden för sin dei icke kunnat finna någon framställning i ämnet från Stockholms kommuns sida leda till afhjelpande af det i motionen anmärkta, för Stockholm ofördelaktiga förhållande. Det lider icke heller, enligt hvad nämnden ock enskildt fått sig meddeladt, något tvifvel, ätt derest det från Stockholms trafikerandes sida eller andra skulle ifrågasättas att frakta större partier gods mellan Köping Hultjern vägens stationer och Stockholm, trafikstyrelsen skall finnas villig på derom gjord framställning, medgifva befraktarne förmåner, motsvarande dem, som beviljats för transporten mellan nämnda stationer och Göteborg. Med anledning af hvad nämnden sålunda haft äran anföra, och då någon särskild åtärd för erhållande aflikställighet för Stockholm med Göteborg i oftanämnda hänseende icke för närvarande lämpligen torde kunna vidtagas, har nämnden icke ansett sig kunna förorda nedsättandet af den i motionen föreslagna komite för denna frågas vidare behagdling; dock under uttryckande af den önekan, att jernvägens redan beslutna utsträckande till stadens hamnar måtte, så fort ske kan, bringas till verkställighet såsom det enda vilkor, hvarunder någon framställning till tra