, med blef nu äfven kyrkan föremål för samtidens uppmärksamhet och erkännande, såsom kristendomens äldsta och omedelbarast i lifvet framträdande organ, och man började varseblifva, att äfven mellan kyrkan -Joch det nutida kulturlifvet en intressenas soIlidaritet och en inre sammanhörighet egde rum. Å andra sidan började äfven kyrkan beIsinna sig, till en början blott i enskilda och trängre kretsar. IHon gjorde verkligen allvar af den uppgift hon hade föresatt sig; hon lät det ej fattas ihärdiga försök att åter upplifva kristendomen bland de samtida i Iden form, hvilken hon anser som den enda legitima: den traditionella. För detta ändamål bragte hon i rörelse, vi erkänna det med lje, verkligen ädla och betydande krafter, ke blott intellektuella utan äfven moraliska — hon räknade bland sina anhängare icke få T och qvinnor, hvilka i lefvande kristlig fromhet hängåfvo sig med villig och glad uppoffring åt ksamheten för den kr kans höga ändamäl. Men så mycket mera förvånas vi, då vi fråga efter resultaten af dessa imponerande ansträ gningar. Här blifva äfven de blygsammaste förhoppningar svikna och detta, hvilket betecknande, desto mera gre det led på tiden. Med alla dessa rda bemödanden frambragtes intet verkgt lefvande resultat. Den rätta välsignelsen saknades; det blef endast ett konstladt lif, som ej slog några rötter i djupet och som derföre var sjukligt. Ej en gång hos de enskilda fromma kristna, som gingo denna vägen, förkofrades deras individuella kristendom, utan äfven hos dem, som hade erfarit en djupare gående uppväckelse, utvecklade sig det kristliga lifvet ej lyckligt i de kyrkliga formerna, utan förtvinade fastmera och förrostade. Men isynnerhet bildades ingenting i sanning allmänt, ingen verklig folkkristendom. På värt folk, såsom ett helt betraktadt, på den del af detsamma, hvilkem om vi afse ifrån kyrkan, otvifvelaktigt stå främst genom sin duglighet på alla andra områden af vårt allmänna lif och som bildar den egentliga kärnan af nationen, lyckades det ej kyrkan att med alla dessa str vanden utöfva en nämnvärd inverkan, icke en gång att återvinna folkets förtroende. Huru mycket hon än åter apptänkte nya mått och steg och satte nya krafter i rörelse för att till sig återföra de henne otrogna klasserna, de slogo alla felt; hon uppvådde med alla sina bemödanden blott helt spridda och obetydliga resultat. Hvarifran skulle också välsignelsen komma öfver kyrkans arbete, då hon hade brutit med den förtskridande kristendomens historia, med den lefvande Kristi verk i verlden? Men äfven ibland lederna af traditionens män måste dock under dessa omständigheter mången fråga sig: skulle väl detta misslyckande verkligen blott hafva sin grund uti ett exempellöst djupt moralisk förfall hos de samtida och icke fastmera deruti, att man företagit sig något historiskt omöjligt. Härtill kom nu den erfarenheten, att kyrkan med sin bannlysning af det moderna kulturlifvet alldeles 1 ingenting uträttade; att hon aldrig vunnit något genom all sin kamp mot denna kultur, utan att den olfentliga meningen, och detta just ibland de moraliskt h uststående och dugligaste, alitmera öppet klarade sig för den moderna kulturen. Kyrkans kamp mot densamma visade sig alltmera såsom alldeles förg det syntes alltmera agligt att hön aldrig skulle blifva i ständ att b den att vika eller att göra den sig un änig. Detta måste då naturligtvis förekomma en kristen, som ned tillförsigt tror på sin frälsares konungamakt, såsom en alldeles obegriplig företeelse och säsom cn oafvislig uppmaning att underkasta det för så okristligt ansedda moderna lifvet en ny pröfning för att ännu en gang, och rätt noga granska, huru detta lif förhåller sig till kristendomen. — Den af den kyrkliga traditionens män, som allvarsamt och fördomsfritt följde denna uppmaning, vann då äfven lätt en ganska förändrad åsigt om denna kultur. — Från hvilken synpunkt han än betraktade densamma, från den faktiskt närvarande eller från den historiska sidan, lärde han värdera den, varseblef han alltmera den kristliga ådran i densamma och dess väsentliga samband med kristendomen. Några bland de kyrkligt fromma började äfven ana att vi stå vid en stor, djupt betydelsefull vändpunkt i kristendomens oriska utveckling och att det karakteristika dervid är att kristendomen erflyttar sig från den kyrkliga grunden till den veridsliga, att dess egentliga histo verkningar nu ej mera ega rum på det förra området utan på det senare, att följaktligen på kristendomens första verldsålder, den kyrkliga, den andra nu följer, den verldsliga eller närmare den borgerliga, och att dermed är ett ramsteg gjordt mot det mal dit Herren Kristus syftat, och icke ett steg t tillbaka. Denna aning föresväfvar, om också ännu dunkelt, otaliga af våra bildade kyrkomedlemmar. Och om den officiella kyrkan hittills blott på enstaka punkter af vårt fädernesland delar denna åskådning och handlar i enlighet dermed, så låter detta förklara sig af den stora svårigheten, hvilken vi gerna uttryckligen erkänna, att klart och säkert orientera sig i sådana stora historiska krisers betydelse och tendenser. Ty jag upprepar det, ej för att anklaga äro vi hitkomna, utan för att råda och för att förtroendefullt erbjuda de kyrkoregeringar, hvilka första tidens tecken, en stödjepunkt för lösningen af deras svåra uppgift. Vi anse nemligen, tillföljd af det ofvan sagda, att nu är tiden inne, då man med utsigt till framgång kan börja verket att återvinna för kyrkan de henne främmandevordna. Den Viktiga insigten i detta förhaällandes orsak tyckes oss nu å båda sidor hafva kommit till sådan mognad att de verksamma medlen att afhjelpa detsamma, äkert kunna finnas. MENT AA NV nm