för hennes verksamhet hade blifvit väsentligt förändrade, och dermed blef äfven hennes uppgift väsentligt modifierad. Det kom nu framför allt derpå an, att hon rådslog med sig sjelf öfver denna sin nya historiska situation och fattade sitt beslut om hvilken ställning hon skulle intaga till denna nya verld, som uppblomstrat omkring henne. Derpå, att hon gjorde detta på lämpligt t, berodde ögonskenligen fortsättningen af hennes kraftiga verksamhet, och vi måste alltså från det faktum att denna senare sedan nämnda tidpunkt synes vara inbegripen i synbart aftagande, draga den slutsatsen, att hon då ej förstått att sätta sig i ett riktigt förhållande till det moderna lifvet. Kyrkans utslag måste naturligtvis bero derpå, huru hon uppfattade det moderna medvetandets förhållande till kristendomen, hvars organ hon ju vill och måste vara. Der förelåg henne nu följande alternativ. Antingen äro de moderna ideerna och tendenserna främmande för, eller till och med fiendtliga. emot kristendomen: då mäste kyrkan göra front emot dem, — men då måste äfven, om annars kristendomen är sanningen, den andliga , makten att slå dem ur fältet och öfvervinna ; dem finnas hos kyrkan. Eiler ock G likartade med kristendomen, de äro ; ett foster af kristendomens historiska j samhet; välan: då måste kyrkan e l dem, legitimera dem såsom varande k s och sjelf uppträda till deras försvar med de 1 för henne egendomliga medlen. c vör hvad beslöt sig nu kyrkan? Framförs allt måste vi härvid erinra oss huru särdeles : svårt afgörandet under de gifna förhallandena l var. Ty vi vilja ju vara billiga; vi äro juli icke hitkomna för att anklaga. s Stora historiska kriser aflöpa aldrig utan ! allvarsamma förvecklingar, emedan alla par-! tierna blott ganska långsamt komma till fullt ; Li d f c c ) 1 6 I klart medvetande om de anna betyd: och egentliga tendens. 1 ifrågavarande fall skulle kyrkan bilda sig ett omdöme rörande 7 eten af en ny företeelse, som alldeles uppvuxit ur henves grund; och likväl kände hon ju ej kristendomen såsom varande något annat än kyrkan. Men ä å righeten låg deruti, att det nya kulturlitvet för sin del icke hade någon klar uppfattning f sitt förhållande till kyrkan, utan till och med till en del var i den dju-O paste villtarelse i afseende härå. Emedan ja man hittills endast känt kristendomen säsom j5 kyrka och blott i den kyrkliga formen, men a emellan denna i dess davuarande gestalt och!9? de moderna äskådningarne en skarp mot-V sats förefanns, så blef för den moderna bildI ningen dess egna faktiska härkomst till enS början alldeles fördold; den ansag sig sjelf !v stå utom allt förhållande till kristendomen t och intog gent amma en indifferent, 9 ja, ofta en afvärjande eller till och med pod sitivt fiendtlig ställning. Och detta ej blotte iskt, utan ofta äfven praktiskt och)! i id af grund Dessutom s till en början en riktning, 9? a fjerran från dena tendomen arbetar id ägande riktningen åtja litterära lifvet. — Kyr-k gade den förbiså med föri och missaktning. — Derri före kuova vi visserligen ej just förtänkaö denna kyrka, om hon å sin sida be-ri traktade den nya företeelsen med n tänksamma blickar, om hon ej hyste något t särdeles förtroende till dess Krislighet och!b gentemot densamma till en början wmtog enla mera afvaktande ställning. d ris verlden: den estetiska Dock var till en början misstroen-? det ej öfvervägande inom kyrkan, utan tvärtom röjer sig hos henne en bestämd bö-9 jelse att komma på vänskaplig fot med den d nya tiden. Under en hel menniskoålder och d ännu längre gjorde hon försök, isynnerhet i5 sin teologi, aut tillegna sig de nya ideterna fi och strätvandena. Emellertid lyckådes hon k ej i dessa försök och vid den dåvarande ? oklarheten af förhållandena och på grund aflY sakens svårighet öfverhufvud måste väl också ? ii lyckas. Kyrkan inh såg så småningom att hon på den beträddat vägen lopp fara att gifva till pris kristend domens historiska grundval, dess specifika a betydelse och dignitet. Hon mäste ju då d blifva bestört och i känslan af sin värdigA het, sitt kall beträdt en annan bana. Hond de numera betrakta såsom sin uppgift, hb att i kristendomens namn bekämpa de mo-5 derna ideerna och tendenserna; denna kamp sl har pågått ungefär sedan tredje årtiondet af! värt århundrade. Men sin största skärpa erä höll denna kyrkans opposition först senare, under de politiska rörelserna, i det att kyr4 kan, åtminstone inom de mest inflytelserika j sfererna af sitt område, öppet ställde sig på reaktionens sida och bannlyste vårt folks sträfvande efter frihet såsom anti-kristendom. Da hon härvid ställde sig så, som representerade hon kr stendomen, så varjt å andra sidan den naturliga följden deraf, att den moderna tidens barn bör-! jade, tyvärr i blott alltför stort antal, att öppet och med hån lössäga sig från tron på ristus. Sådan är den ställmng, som kyrkan småningom intog gentemot det moderna kulturlifvet. Men dervid kunde då naturligtvis ej uteblifva, att detta senare blef alltmera främmande för kyrkan, och detta spända förhållande dem emellan måste snart stegras till en häftig kontlikt, tillföljd hvaraf det synes som skulle vi från de bildades sida hotas af en alltmera allmän formlig frisägning från kyrkan och dermed tillika från kristendomen. Det hittills beskrifns förloppet är likväll lyckligtvis blott den ena sidan af saken, ehuruväl den som bjertast framträder. Mera i stillhet och till en början i mindre kretsar började samtidigt äfven en lugnare besinning: inträda och göra sig gällande a bada sidor! tillföljd hvaraf förhållandet mellan kyrkan: fh kulturen framställde sig i ett törändradt ljus. ÅA ena sidan började den moderna kulturen att bättre förstå sitt eget väsende och! tillföljd deraf äfven fatta sin uppgift på ett! högre och vä sätt. Man började inse ! att hvad som i denna kultur utgjorde den framåtdrifvande kraften icke var de estetiska och litterära intressena i och för sig, icke heller de politiska, i den gamla inskränkta meningen, utan att det fastmera var sjelfva de sedliga ändamålen, på hvilkas , förverkligande det hela slutligen syftade och f att de närmaste målen, hvilka man föresatt h sig i afseende ä statslitvet, ej kunde uppnås å annat sätt än derigenom att man främ7 Jade utvecklingen af det sedliga lifvet. Vidare började man inse att de sedliga ideerna för sitt bestånd behöfva ett i sig sjelft I orubbligt underlag och att de endast 1 de tr eligiösa idterna finna den grund de behöfva 1 lif, hvarigenom de blifva istånd att lärde sig begripa, att dessa 4 intressen, hvilka med f.-Nmera met EE mv b vark