skade hon. O, ve mig! det olycksaliga brefvet! Hvad var väl innehållet af detta bref som utöfvade ett så själsskakande inflytande på den unga flickan? Det var affattadt i vida allvarligare ordalag än de föregående epistlar Hilda inhändigat från samma håll. Kapten von Turne bekände deri för sin dotter att han, efter sia vana, spelat högt och förlorat en betydlig summa ; att han för att få medel att betala sina hedersskulder, som han var naiv nog att uttrycka sig, tillgripit penningar som blifvit honom anförtrodda af hans principal, den tyske skräddaren, hvars böcker han förde. Om han icke inom några dagar vore i stånd att återbära dessa penningar vore han brännmärkt såsom en tjuf, en bedragare... Ur detta trångmål hade grefven lofvat hjelpa honom, men endast såvida Hilda samtyckte att blifva hans maka. Kaptenen slutade sitt bref med att, som vanligt, vädja till Hildas kärlek för sin mor, anförande att liksom hans dyrkade Jeanette aldrig skytt några uppoffringar för hans skull, likaledes väntade han nu sin räddning af dotterns barnsliga kärlek. Sekelslånga voro timmarne af denna dag och natten som följde derpå. Hilda täljde dem under böner och strider, mellan pligten och det upproriska hjertat. An tyckte hon sig aldrig kunna samtycka till det offer fadren af henne fordrade, i nästa minut åter insåg hon klart att hon icke kunde vägra. Fattigdom och brist hade hon kunnat bära — men vanäran — ett fläckadt namn!... Dessutom, hade icke hennes döende mor anbefallt henne huldhet emot denne far, som dock så föga gjorde sig förtjent deraf. Kunde Hilda väl tillåta att det namn hennes mor en gång burit blefve en visa i hvar mans mun... Nej! långt hellre döden — ja värre än döden — ett lifstidsslafveri tyngre, än galerslafvens... . I ungdomen äro såväl sympatier som antipatier vida starkare än vid en mera framskriden ålder 5 Hilda kände sig nästan hata