klokt) beredas dem att utbilda nämnda egenskaper mot hvad nu är händelsen, då en officer efter 20 å 30 års tjenstgöring användes att föra befäl öfver — en Jiniepluton. Blotta anförandet af den omständigheten, att Europas alla stater antagit bataljoner af betydligt större styrka än hvad jag, trots detta faktum, sökt visa vara den för oss lämpligaste, torde lika litet innebära någon bevisning som åtskilliga författares utan bevis åtföljda påståenden. Uti krigskonsten icke mindre än i andra vetenskaper är all slags auktoritetstro ett hinder för framsteg och utvecking. Då insändaren såsom en motsats till hvad jag yttrat om tiden för romerska taktikens högsts tsåndpunkt anför att Csars fälttåg antagas hafve varit den romerska krigskonstens glanspunkt, för blandär han taktik med krigskonst, en del med det hela. Det låter föröfrigt mycket väl tänks sig att romerska krigskonsten på det hela stod högst under Ceesars tid utan att taktiken gjorde det; på samma sätt som man t. ex. kan hysa der åsigten, att Napoleon bringat krigskonsten till sir högsta punkt, men icke desto mindre, ilikhet mec Marmont, anse, att han såsom taktiker lemnade åt skilligt öfrigt att önska. Angående föröfrigt Cesar, hans krig och poli tik inskränker jag mig här till att påminna derom att Cesar förde krig ej för att försvara sitt fäder nesland, utan för-att skaffa sig, förutom namn och anseende, en armå, som var Ponom personligen tillgifven och således kunde af honom begagnas såsom ett redskap för genomförandet af hans politiska planer. Det är visserligen sannt, att när en armås taktiska enheter äro stora, har högste befälhafvaren lättare att göra sina åsigter gällande. Men ett folk, som försvarar sitt oberoende, måste ega nåfon som är förmer än en persons åsigter, nemligen fosterlandskärlek, och den kan ingen högste befälhafvare skapa. Hvad denna senare måste ega och kan förskaffa sig utan hinder deraf att stridshoparne äro små, är underordnades aktning och förtroende, hvilka, i olikhet med den fanatiska hängifvenhet för föltherrens person, hvarpå historien lemnar så många sorgliga exempel, alldeles icke göra något intrång på fosterlandskänslan. (Forts.)